Personligt
Förvalta mig
Mamma är alltid mamma.
Det går inte att komma ifrån, mamma är alltid mamma. Tiden i livmodern, navelsträngen, amningen gör nått med oss barn. I den bästa, och tack och lov flesta, av världar så binds vi samman där och då, i inledningen av livet. Ges en närande famn av trygghet att vila i.
Livet går också i cykler och i den mest naturliga av dem alla så lämnar de gamla över till nästa generation. En gammelmoder lämnar över till en moder. Jag är mamma. Jag har fått gåvan att vara mamma till tre barn. Livet vill mig väl.
Jag tänker förvalta min mammaroll, så att den sträcker sig vidare än hur jag behandlar mina barn och alltid vill dem väl. Jag tänker också förvalta mig själv på bästa sätt och ta hand om min hälsa.
Värna om mitt liv så att jag blir kvar länge i deras.
Remind me of you
And the music don’t feel like it did when I felt it with you
Nothing that I do or feel ever feels like I felt it with you
Sorgens ansikten
Sorgen har många ansikten, och det är kanske viktigt att komma ihåg att det bara är ansikten, en rusning på ytan, säger oftast ganska lite om vad som pågår på djupet. Mina tårar rinner, lätt och ofta. Kraschen kom i söndags, då rasade allt. Men jag hann sträcka ut handen… så det var några kära här och höll mig. Stannade med mig. Följde mig ner i avgrunden. Och det var en gåva för min krasch handlade just om ensamheten, den jag fruktat så hela livet och ändå alltid känt inom mig. Nu tillät jag mig att känna den, den totala ensamheten, tillät och tillät… den dränkte mig.
Det hände något, vände något. Jag mötte det jag fruktade mest. Jag blev slukad av det. Och sedan dess känner jag mig förankrad. En förankring jag bara förr flyktigt upplevt, den är här och den har stannat. Jag kan inte veta om den kommer att bestå men nu är den här och det känns så tryggt. Tårarna rinner fortfarande lätt… och ofta, men rädslan är inte kvar. Den är borta. Undrar stilla om mamma tog den med sig, befriade mig i det sista.
Rädslan är borta men jag känner att mamma är kvar. Minnet är kvar säger några, men det är inte mitt minne, det är mamma jag känner i allra högsta grad. Det är inte minnet av henne jag vilar emot, talar med och känner av. Jag känner av mamma, hon är med mig här och nu. Jag pratar med henne varje dag.
Jag är dömer inte mina ansikten längre, jag låter de vara som de är. Jag vänder hellre min närvaro inåt, till djupet. Det är där hon är. Och där är jag. Där möts vi som ett, hon och jag.
Surrender to everything that is being presented to you in this moment
and watch how your whole being transforms beyond
your wildest dreams and expectations.
Errol Campbell
Mantra
Guru Guru Wahe Guru, Guru Ram Das Guru
Meaning: Darkness to light, ecstasy and joy; here and now, God, servant.
“This mantra takes me out of any darkness, any depression, any sadness,” Snatam Kaur, Spirituality Health
Sorgen
Sorgen – jag förstår att den bara visat sig i sin linda. Att den är uppvaknad och jag har ingen aning om vart den kommer att föra mig. Jag har ingen kontroll mer än att jag ska tillåta mig att åka med. Jag har sett människor som flytt från sin sorg, ihärdigt arbetat sig bort från den eller uppfyllt sig själva med annat, jag ska inte döma, jag förstår så väl att vi alla har olika sätt att hantera den, för hur det än är så kan vi nog inte fly från sorgen, den kommer alltid ifatt.
Men jag har en inre värdering och övertygelse som jag nu lever efter (efter åratal av att inte ha levt efter den) och det är att stanna och vara med det som är. Jag tror att jag blir blockerad och sjuk av allt jag begraver ner i mig själv, i synnerhet känslor. Jag har förstått att känslor utger ingen som helst fara för mig mer än att de kan göra ont för stunden. Och är jag där i den smärtsamma stunden, hur lång den nu behagar vara så vet jag att smärtan ger vika efter ett tag… en vacker dag. Den kan omöjligtvis stanna om jag inte låser den inne. Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel, låter den svepa in och ut av sig självt, jag vet att det blir rent, lättare att andas med tiden.
Och sorgen har hittills varit skamligt självupptagen. Jag har lidit och gråtit över min ensamhet, över min övergivenhet, över att inte mamma ska se mig, över att hon inte kommer se mina barn, över att jag inte får ha henne kvar för mina egoistiska syften.. bara jag, jag, jag. Jag ser att sorgen handlar inte om henne, utifrån hennes bästa utan smärtan bara snyftar från mitt hörn av offersoffan.
Och eftersom jag bestämt mig så flyr jag inte från den känslan heller, den skamligt egoistiska. Jag stannar och känner självupptagenheten. Jag stannar och känner skammen. Jag stannar och känner smärtan. Jag stannade och jag märker att jag är kvar.. och just idag känns inte sorgen smärtsam, just idag känner jag bara kärlek och tacksamhet för de fyrtioett åren med min mamma och just idag känner jag ingen saknad, på nått vis känns hon inom mig, så innerligt innerligt nära. Jag känner hennes kärlek på insidan av mig själv. Det har jag aldrig känt förut och det är en fantastisk upplevelse av att hon på nått vis känns som jag.
Yogakvällar
Välkommen till Yoga Deepening
Vi kommer under tre måndagkvällar att närvara mer djupgående med yogan och föreningen med själen. Omfamna oss själva och möta det som ännu kanske inte är mött. Stanna lite längre, se lite djupare, möta med mer innerlighet, lyssna med större närvaro till sinnet, själen och kroppen.
Flöde och stillhet genom yoga, andning, meditation och rörelse.
När: Måndagar kl 18.00-20.00
Plats: Johanneskyrkan, Falun
Datum: 25 nov, 2 dec, 9 dec
Pris: 600 kr/ 3 ggr
25 platser, Obs: Endast 2 platser kvar! Anmälan: mail@sofianorgren.se
Inom mig
Den andre är inte utanför dig utan lever inom dig.
Sri AmmaBhagavan
Inställd Onenesskväll
Jag känner att jag vill vara hemma med familjen så jag flyttar kvällens Onenessträff till onsdag 11 dec kl. 18.00. Alltså ingen Onenesskväll söndag 17 nov.
Följ länken för mer information
Livet till mötes
Jag går himlen till mötes,
mina sista andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Låter mig fyllas av livets andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Breder ut mina vingar och lyfter ett slag.
Jag går livet till mötes,
öppnar ögonen för jag.
Jag går himlen till mötes
och sluter dem en dag.
Jag går livet till mötes
för jag är jag.
Jag går livet till mötes,
jag känner modet i dag.
Jag går livet till mötes,
för det gör mig glad.
Jag går livet till mötes,
för där möts du och jag.
Jag går himlen till mötes en dag.
Jag går livet till mötes i dag.
Savita
Älskade mamma
Min mamma har varit allvarligt sjuk de senaste veckorna, vid midnatt fick hon somna in i sin egen säng efter en vecka på lasarett. Hon har gått över, så som jag hört att de säger på Island. Jag vill inte skriva mer om det här på bloggen, vill låta det vara privat. I allafall det som berör henne och min familj. Min egen sorgeprocess vill jag säkert dela framöver men just nu är jag mitt i den och jag vill vara där, låta sorgen kännas och svepa runt i mig. Den tar mig med på en inre resa, jag reser i tillit, jag känner hur allt är omhändertaget och hur allt sker med kärlek. Som jag ser det just nu är inte bara livet kärlek utan även döden. Även mina tårar skänker en känsla av frid och kärlek, jag vet inte hur det hänger samman men det är så det känns… jag känner kärleken i luften.
Min mamma, min första kärlek ♡
