Personligt
Firar två år
Fylld av tacksamhet!
Idag firar vi 2 år med den här lilla skönheten i vår familj.
Livet har så mycket gott att ge.
Tack ♡ Tack ♡ Tack
Ps Izabelle fyller 3 år i november men jag minns den soliga septemberdagen för exakt två år sedan som igår, dagen då hon flyttade hem till oss.
Just a cold
Underhållen av en förkylning eller snarare Entertained by a cold sa han på engelska bruten med indisk ton. Han, vår vedantalärare på Bali. Inget mer än det, att kroppen är underhållen av en förkylning. Varför lida. Det är ju bara en förkylning.
Vi underhåller oss idag jag och Oscar, hemma med en förkylning och försöker balansera oss (läs: henne) med Izabelle som är pigg och kry, full av liv. Legot har funkat bra och så har Dora gått varm på teven, nu sover hon en stund och vi tänkte göra detsamma.
Låter livet och förkylningen vara som det är. Allt är bra. Även dagar med förkylning.
Glamour
Tänk 10 glamour och 90 vardagsliv så hamnar du rätt, tips fyra från Camilla Läckbergs framgångstips. Jag tänker 90 vardagsliv, tänker och tänker det är min verklighet, min vardag och mitt liv och så tänker jag 10 skrivande. Glamouren känner jag ändå, nästan varje dag på nått vis. Jag gillar det vackra och sköna livet, mitt liv är mycket glam trots allt, mitt i allt barnaliv och köksbestyr. För mig är det glam att träffa alla soulsisters på yogan, glam att äta en lunch med en vän då och då, glam att dricka en Statoilkaffe i bilen på väg till Coop för att storhandla, glam att strosa hand i hand med Maya längs strandpromenaden som vi gjorde i lördags, glam att meditera när barnen somnat. Jag här säkert en annorlunda definition av glamour men jag har länge haft som mål att leva det ljuva livet, La dolce vita. Leva ljuvt. Förr hade jag säkert en uppfattning om vad det skulle vara, sinnets uppfattning. Nu finner jag det ljuva i mycket. Och upptäcker nytt ljuvt som jag inte märkt av förut. Livet blir ljuvare och ljuvare för varje dag, inte alla dagar, men fler ju mer tiden går.
Idag är det som vanligt 90 vardagsliv och nu, precis nu när Izabelle slumrat in ska jag ta min 10 till att redigera manus. Inte skriva. Redigera. Jag tar mina steg framåt. Framsteg.
Måste gjort fel
De mänskliga omständigheterna hade mig i sitt järngrepp förut. En blick. En tystnad. Inga ’gilla’ på Facebook. Någon som saknades på yogan. En kommentar. Ingen kommentar. Ärlig feedback. Tyst telefon… Människors beteende, sätt och liv kunde få mig så ur balans. Jag var som en urusel dansös på mycket slak lina. Det räckte med att någon stirrade emot mig så trillade jag ner.
Ner i grottan vridamigsjälvurledförattpassain-fastjagintevetvadattpassainpå. Ner i grottan där jag bannar mig själv eftersom jag måste gjort fel. Helt övertygad om att jag bara är fel, annars skulle jag inte få den blicken, annars skulle det inte vara så tyst, annars skulle det ’gillas’ på Facebook, annars skulle alla närvara på yogan, annars skulle telefonen ringa… annars, om jag inte vore så fel och gjort fel så skulle allt vara bra.
Jag har som tur var fått (med åldern och/eller med kontakten med själen) förståndet att förstå bättre. Det handlar inte om mig. Men när jag tror det förgör jag mig själv och tappar helt min energi och kraft. Jag tappar min närvaro med mig själv. Min sanning. Sat nam. Nu vet jag att det handlar inte om någonting. Ingenting. Och om det skulle handla om någonting så är det ändå inte om mig. Även om andra inte tycker om mig, min yoga eller det jag gör eller är så handlar det ändå inte om mig. Det är så. Jag vet det. För när jag är sann emot mig själv. När jag lever i kärlek så vet jag att jag inte gjort något fel. Det betyder inte att allt blir uppskattat och hyllat av andra. Absoult inte. Det är inte mitt syfte med mitt liv och det jag fyller det med. Mitt syfte är att leva i sanning med mig själv. Mitt syfte med mitt liv är att leva mitt liv och ingen annans. Och ser jag att mitt kära ego fortfarande suktar efter uppskattning och hyllning så gör jag bäst i att stanna upp och omfamna det med just det – ge bekräftelse och kärlek till mig själv.
Det är så vilsamt att vara där – i omfamningen av mig själv. För där känner jag livet i mig, närvaron som alltid vibrerar och ger mig näring. Den närvaron som jag vänder ryggen nere i görommigsjälv-grottan. Den närvaron som älskar mig precis som jag är. Den närvaron som skapat mig till den jag är. Den närvaron som inte bara är min källa till liv utan själva livet jag lever. Den närvaron som för Dig och Mig samman.
Namaste
Drama Queen
”Människor frågar mig om effekterna efter deekshan. Och jag svarar dem om att det inte läggs till något utan snarare tas bort.” Ungefär så en deltagare under söndagens Onenesskväll.
Och jag kände verkligen (så starkt att jag ligger i sängen och bloggar nu 00.13) att jag skulle skriva om just detta, att det är viktigt att beslysa och dela om. Upplevelse av deeksha. Eller snarare upplevelsen av att vara i mer kontakt med hjärtat (även utav mig kallad: själ, ande, källa) och mindre i identiteten med sinnet.
Sen jag började med Oneness, att ta OM (Oneness Meditation) på nätet förra sommaren, gick min egen Oneness Awakeningkurs i augusti, åkte till Oneness University i Indien i november (och återvände i februari) så har just detta skett. Saker faller bort. Ja, vad är det då som faller bort. Lidande. Indentitet med tankarna. Att jag tror på vad jag tänker, drar med mig in en spiral som leder till en känsla som leder till ett agerande.
Jag har neggo-tankar fortfarande, vi behöver komma ihåg att sinnet är inte särskilt uppfinningsrikt, det matar liksom på same-same i huvudet på mig som det gjort de senaste 41 åren. Inte mycket variation. Jag hör fortfarande samma program om ensamhet, övergivenhet, rädsla, skam. Skillnaden nu är att jag hör dem och låter dem vara. De drar inte med sig en harang av känslor och agerande. De är bara tankar. De är inte vackra alla gånger. Och nej, de stödjer inte min självkänsla heller om/när jag tror på dem, men de är bara tankar. De är inte jag. Jag är ingen tanke!!!
Jag kommer bli utmattad förtidspensionär i bästa fall eller värre hamna inlåst bakom lås och bom om jag ger mig den på att förändra tankesystemet, det kommer inte att gå. En liten lucka kommer alltid att finnas, en liten navelsträng som minns och göder tankeogräset. Det frodas ju mer det bekämpas, det är liksom det som är egots näring. Kamp. Kamp. Kamp.
Nu lever jag mer och mer i harmoni. Livet har blivit behagligt och behändigt. Det är det bästa sättet att förklara det på. Jag lider inte av omständigheterna. Och jag lider inte av neggo-tankarna heller. För jag tror inte på dem (även om jag hör dem). Och jag tror inte på min egen agenda heller, därför lider jag inte när omständigheterna (alltså livet självt) leder mig, omfamnar mig. Jag märker att det mesta (vågar inte skriva allt, har inte utforskat allt ännu) är till belåtenhet. Även måndagmornar, influensa, regniga dagar, pms-veckan, glömda läxor, magknip, vakennätter, avstängda vägar, förseningar, bråkiga barn, grinig mamma, stressad pappa… det får vara som det är. Det är inget bestående. Jag lider när jag inte accepterar det. Blir utmattad när jag försöker förändra det. Jag är belåten och tillfreds, kanske till och med harmonisk när jag låter det vara som det är. Jag kan vila i att allt är bra, även om sinnet vill säga mig nått annat. Sinnet är bra det med, jag låter även det vara. Att låta tankarna vara neggo och att låta sinnet hålla på gör mig belåten. Att låta det vara som det är verkar vara själva magin, det som transformerar allt. Det som jag inte längre har en agenda om att förändra, det transformeras mitt framför näsan för mig. Magi!
Saker faller bort. Min DramaQueen har ingen teaterscen nå längre. Jag är inte där. Jag sitter på åskådarplats.
Atelje
När vi var på Gotland i somras så fastnade vi någon timme (tänkt som ett spontanstopp) vid butiken Happy Hippie. Anledningen var att en konstnär hade skapande i en del av butiken och Maya började trycka motiv på kläder och kökshanddukar, hon kunde inte hejda sig, bara fortsatte och fortsatte i passionens anda.
Konstnären berättade att hon skulle bjuda in till skapardagar i Stockholm i höst och lovade maila oss. Och här om dagen kom mailet och vi bokade in oss redan på första träffen då det passade gott att åka iväg just den här helgen.
Så igår skapade vi för fulla händer i konstnärinnans Tina Nilsons ljuvliga Atelje Krokvägen 10, ateljen så vacker och inspirerande att jag skulle kunna gått i någon timme och bara fotat den. Vi målade och skapade i en väldans fart, tiden bara rann iväg.
Efteråt hann göra ett stop på Nacka Forum och gå på leksaksaffär innan det stängde. Vi är incheckade på det otroligt vackra Hotel J vid Nacka Strand, alldeles vid kajen. Åt middag vid hamnen och strosade sakta tillbaka längs strandpromenaden, kikade på båtar som åkte förbi, Finlandsfärjor och segelbåtar, luftballonger på andra sidan stan och Gröna Lunds höga Gungkarusell skymtade i solnedgången.
En underbar dag och helg med Maya. Mammahjärtat är varmt, väldigt varmt.
Laleh
Ser på Skavlan, vilket fantastiskt första program han sänder. Mycket att beröras av. Laleh är en av gästerna, hon verkar djup och vis, väldigt annorlunda. Precis så som jag känner mig många gånger, djup. Som om jag ser så oerhört långt ner i djupet, mycket längre än många andra. Ser det avskalade. Det som ligger bakom.
För mig har det alltid varit så, att jag kan se det som ligger bortom. Inom. Det är en gåva. Jag förstår det nu. Men som barn var det ibland tungt att bära, allt att se, men ingen som riktigt såg detsamma.
Vet att där inom ligger också visdomen och källan till livet. Men ibland tänker jag att det vore skönt att inte se så djupt, beröras så innerligt, se det dolda. Vara mer som andra. Lite mer schlager liksom. Klatschigare och glättigare. Inte så mycket Laleh.
Skavlan frågar Laleh om varför hon skriver om de stora frågorna, t ex om döden och varför hon inte skriver om kärleken istället. Hon säger att hon börjar oftast så men till andra versen börjar texten bli något annat, något djupare. Hon blir uttråkad.
Jag känner igen mig även här, med mitt skrivande. Jag finner ingen ådra av puls i det lättsmälta, jag vill in i märgen och belysa. Inte kanske varje gång men definitivt mer och mer (just nu). Jag vet inte varför. Har inget svar. Kanske för att vid upptäckten av djupet kan ytan te sig ointressant.
Onenesskväll
Onenesskväll söndag den 15 september
Längtar Du efter djupare kontakt med Din själsliga närvaro. Längtar Du efter en stunds avkoppling och sinnesro.
Vill Du lära Dig mer om att särskilja sinnet och tankarna från själens närvaro och röst.
Oneness Blessing och Oneness Teachings lett mig närmare min själ och hjärta. För mig härstammar det från Vedantan, samma källa som Yogan. Yoga betyder förening. Oneness har förenat mig med mig själv. Fört mig hem. Tillbaka till källan. Det eviga. När jag är i kontakt med själen så ter sig livet annorlunda. Lidandet försvinner, tankarna genomskådas av något större, något vackrare. Det genomskådas av sanningen, sanningen om vem jag egentligen är. Vilka vi alla är. Vi är ett.
Här finner du mer information om höstens Onenesskvällar.
Känn Dig varmt välkommen!
Yogaretreat Indien
Yogaretreat Indien 15-24 november 2013
Det känns overkligt och ändå så oerhört hemvant att återvända till Indien och byn Lachipur, denna gång med en grupp svenskar med mig. Det kommer bli magiskt, innerligt och värmande för oss alla, även för mig. Nu är det 8 intresseanmälningar inkomna och funderar du på att följa med så får du givetvis ringa eller maila mig med tankar eller frågor.
Här finner du mer information om resan.
Stormens öga
Även om det ter sig som en orolig tornado i sinnet vissa gånger, tumlar runt med farhågor, faro-vågor. Så har jag upptäckt kärnan. Stormens öga. Där det alltid är lugnt och stilla.
Många dagar förr sprang jag i affekt av min rädsla, flydde undan eller än värre med mitt stora ego (kontrollanten) försökte styra om tornadons kurs och riktning. Fösa den till annan plats långt bortom mig.
Sen någonstans i utmattning av alla mina åtgärder och hemliga agendor (hemliga även för mig) att undvika rädslan och dess mörker så kapitulerade jag och gav vika. Jag la mig utmattad ner i ekorrhjulet och den slappa kroppen föll långsamt och segt ur, farten saktades ner och jag låg helt stilla. Mötte det jag behövde möta. Möter fortfarande det jag behöver möta. Först orkade jag inte fly och (be)härska rädslan nå längre. Nu vill jag inte. Nu förstår jag bättre. Den är inte till för att besegras, den är till för att mötas. Den får mig att växa, resa mig och gå än djupare in i den. Den för mig rakt in, till centrum av stormens öga. Och tro mig, där försvinner allt. Eller egentligen försvinner ingenting, allt är kvar, men rädslan upptäckts som en illusion i varandet av mitt inre. I min kärna, kalla det hjärta eller själ, där finns inget att frukta, där finns mer än kärlek.
Stormens öga är sinnesro, frid och glädje. Stormens öga är kärlek.