Personligt
Skamfylld
Förut har jag skrivit om lill-Fia, den lilla rädda ensamma tösen inom mig. Hon som är både rädd, ensam och faktiskt fylld av skam. Henne möter jag lite då och då, mer ju mer medveten jag väljer att vara om henne. Det är ju ingen annan än jag som ska rädda henne, eller jag behöver inte ens rädda henne, jag behöver bara vara med henne. Omfamna henne och stanna med henne. Kanske bromsa mig själv när jag vill rädda (och se) andra, och först se inåt vad hon är i för tillstånd, se om det är något hon är i behov av först – innan jag ger till andra. Jag ska inte välja bort andra, men jag ska välja henne först. Vi ska liksom möta andra tillsammans, hon och jag. Möta andra som en helhet och inte som en del av lill-Fia och en del av den vuxna Sofia. Nej, som ett. Oneness även här. Utan Oneness och mitt möte med själen, det gudomliga inom så hade jag inte vågat träda inåt och öppna dörren till Lill-Fia, jag är helt säker på det. Jag har varit där och gluttat förut, gläntat på dörren. Men jag har inte klivit in helt (stannat) i hennes värld, det hon känner, det hon är. Det vågar jag nu. Det vill jag nu. Det möter jag nu. Det är helt fantastiskt. Fullt av sorger, gråt, övergivenhet, uppgivenhet, rädsla, massor av det – men fantastiskt. Jag är inte rädd för känslor, det är bara känslor. Då när de lagrades var det hennes överlevnadsstrategi att bevara dem, stoppa undan dem och stänga dörren. Då, eftersom hon inte visste bättre, då när hon var ett litet litet barn. Nu känner jag mig modig, nu känner jag mig hoppfull, nu vågar jag känna även det begravda.
Och nu är min plan att när vi släppt ut och torkat alla tårar, ska ta henne i handen och gå ut ur den där gömman. Jag ska frigöra henne känslomässigt genom att känna det hon känner och sen ska jag visa henne allt hon inte sett. Vi ska se världen med nya ögon. Jag ska gå med henne genom rädsla, sorg och framför allt skam och få henne att känna sig stolt över vem hon här. Jag ska ta henne runt i världen och visa henne världen men även visa henne för världen. Jag ska ge henne stoltheten till sig själv och jag ska ge henne glädje till livet. Jag ska ge henne ett fullvärdigt värde. Ett liv utanför dörren. Ge henne frihet att vara den hon är. Vi är på god väg… vi är på väg.
Deeksha på distans
Onsdag 4 september kl 21.50-22.00
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♥
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Reporter
Varit med om en härlig intervju med Reporter idag, ett skojfriskt och djupgående samtal med Håkan Edvardsson. Det inte inte alltid det känns så avslappnat och öppet att bli intervjuad, tacksam. I nästa nummer av tidningen Dalaföretagaren kan man ta del av samtalet.
Och så var det äntligen dags för Yoga igen. Med risk för att upprepa mig men Yogan är det bästa som finns, det är magiskt när sinnet tystnar och själen förenas med kroppen. Magiskt!
Kvällen bjöd på massa Bard, skrattar så gott åt honom. Han förgyller verkligen Idol, jag tycker faktiskt det. Livet har sina små guldkorn, tänk att de inte alltid är där man förväntar sig att finna dem.
Sann utstrålning
Det är så otroligt vackert, kanske det vackraste som finns att beskåda en människa som fullt ut är sig själv. Ger till livet det den är ämnad att ge. Blommar och skiner om det så är med huvudet under ett bilbygge, bakom en luftgitarr eller med händerna i en bikupa. Ja, ni vet de människorna som följer sin glädje och passion – med andra ord sitt kall och ger det till världen i stort men allra oftast smått. En människa som har en egen lyster långt bortom de stora scenerna. En människa som berör, på djupet även oss andra som inte är ett dugg intresserade av just dennes intresse eller övertygelse. Att ta del av en människas ljus behöver inte innebära att man har samma passion eller intresse, det räcker gott med en dos av dennes närvaro.
Och genom etern går också bra, jag är precis uppfylld av Yohio´s strålglans, närvaro och intigritet från Moraeus med mera. Tänk om vi kunde uppfostra våra barn så öppet att de ges möjlighet att få vara precis som de är och följa sin kallelse, hjärtas röst. Vägen dit är inte lång, den börjar som alltid med (inom) oss själva…
Nya tider
Jag känner att det rör på sig nu, som om det inte alltid gör det. Livet flödar in på nya sätt och med nytänk-inspiration. Igår ”utav en händelse” så mötte jag en musiker som jag velat samarbeta med en längre tid, men åren går och det hinner liksom inte i kapp, vårt möte och mitt engagemang. Men igår möttes vi och nu tror jag det är dags. Det känns så…
Träffade även på en konstnär och skulptör och när hon hör att jag är yogalärare säger hon vad intressant och skoj, jag har länge letat efter just en yogalärare att samarbeta med.
Och så de härliga bilderna med Pia, fotosessionen har gett mersmak och vi har fått idéer om andra projekt att göra tillsammans. Jag är tacksam, jag trivs med Pia.
Det är nya tider. Nya arbetssätt och konstellationer. Jag gillar det. Jag gillar förändring. Jag gillar det nya.
Mera skapande
Som en soldrottning lyckas hon även locka fram ljuset till sitt discokalas. Det passade perfekt eftersom jag fick snilleidéen (!!!) att låta alla 14 barnen måla en varsin tavla.
Det är nått med mig att dela vidare hela tiden. En glädje i att alla ska få vara med och ges verktyg att finna kontakt med sin kreativitet och sitt inre – att inspirera. Men när ett av barnen i sluttampen av kalaset frågade om han fick måla en tavla till så var jag snabb med att säga, det kan du säkert göra hemma. Nu var inspirationsstunden över och kalasroddartanten helt trött. Inget varar för evigt… inte ens min energi.
Din hälsa – ditt ansvar
Efter att barnen gått till skolan åker jag och Izabelle till Falu Lasarett för att hälsa på en anhörig på avdelning 27, hjärtmottagningen. Direkt innan för entrén möts jag av två välkända ansikten, förstår när jag ser deras kläder och sladdarna som hänger lite här och var på kropparna att de inte är som jag, besökare. De är inlagda på avdelningen trots att de är ”unga”, i min föreställning 10-15 år yngre än dem jag förväntar mig att se här. De är solbrända och ser alerta ut i kroppen, möter mig som vanligt, så som vi mötts många gånger förr på deras respektive arbetsplatser. Men de är unga. De borde vara på jobbet, hänga med barnbarnen, plocka kantareller eller gå på golfbanan – de borde inte vara på avdelning 27.
Kan jag tycka..
Ett annat möte, på en annan plats, är med en butiksanställd som påtalar hur stressigt jobbet är, hur svårt denne har att sova om nätterna då jobbet och tidspressen ger sig tillkänna. Mötet blir kort, personen drar iväg med andan i halsen till nästa uppgift.
Jag minns min egen stress. När jag tillsammans med min kollega Patrik ägde Må Bättre i Falun. Jag minns sömnlösa nätter, hjärtklappning, panikångest, grinigt humör och till slut varken tid eller lust till att vårda mitt serviceyrke, familjen eller andra relationer. Jag minns hur stressen åt mig inifrån. Magkrämporna, öronsuset, hälsporren, domningarna…
Jag led av stressen, det gjorde inte Patrik. Vi stod inför exakt samma tillvaro, samma problem att lösa, samma ekonomiska situation, samesame, jag led, han mådde prima. Det jag lärde mig om mig själv då är att det är inte hur jag har det utan hur jag tar det. Jag tog det annorlunda. Mitt psyke klarade (just då) inte av samma dos av dagliga moment, telefonsamtal, obesvarade mail. Jag tog det för personligt och alldeles för allvarsamt. Jag fick ofta nypa mig hårt i armen och säga till mig själv: Sofia, andas det är lugnt. Du jobbar inte med hjärtsjuka barn eller på en akutmottagning.
Som Karlsson på taket säger; det är bara världsliga ting.
Hur som, vi är alla olika. Det beror säkert på anlag och miljö och massa annat, hur eller om man upplever stress. Jag upplevde den och den förde mig i raskt takt längre och längre ifrån mig själv. Min kärna. Mitt hjärta.
Det jag vill komma till är att oavsett hur stressigt arbete vi har, hur stor påfrestning vi utsätts för och vår kapacitet att hantera det så ligger ändå det yttersta ansvaret hos oss själva. Jag är ansvarig över mitt liv. Jag har förmåga att ändra mitt liv. Nej, det kanske inte leder till samma slant i lönekuvertet, istället kanske ett lönekuvert från annan avsändare. Men det är nog ytterst få arbetsgivare som besöker avdelning 27 (vem vet om chefen själv varit inlagd där redan). På avdelning 27 kommer anhöriga, barn och kanske föräldrar, de som står oss närmast. De kommer dit, de som redan lidit många år av vår stress. Dem som stressen leder oss bort ifrån. De som lider, kanske mer än oss själva. De är dem vi ska se i ögonen där på avdelning 27, om vi har turen att ha ögonen öppna och hamna där när hjärtat ger vika.
Snälla, sluta skyll på arbetsklimat och arbetsgivare. Sluta skyll på andra omständigheter. Det är bara svepskäl för att inte våga ta ansvar över din egen hälsa. Det är ditt ansvar. Och du vet vad som får dig att må bra. Du vet vad att skala av. Jag säger inte att det är lätt och enkelt. Det kan vara enormt påfrestande för sinnet (egot) och du får troligtvis möta massor av rädslor om trygghet, ekonomi och livsstil. Men där på andra sidan, bortom fulltecknat liv. Där kan du andas. Där kan du leva. Förhoppningsvis länge och väl. Din hälsa är allt du har. Utan den försvinner i alla fall allting.
Med kärlek ♡
Åka med
Vem är jag att veta vad som är bäst för mig. Vem är jag att styra och upprättahålla livets flöde. Jag kanske tror i mitt högmod att jag klarar av det, att jag är härskaren över livet, inte bara mitt utan gärna andras med. Men sanningen är den att livet härskar över mig. Livet har bjudit in mig att leva just det här livet, i just den här kroppen. Livet är pulsen som leder både mig och allt annat. Livet är den som bjudit upp till dans och den som nu för mig i dansen. Människan spår men Gud rår. Gud är detsamma som livet för mig, själva livsenergin. Varandet. Nuet. Alltet. Jag har faktiskt ett val, jag kan sitta på passagerarsätet och fylla mina dagar med rodda karta, kompass, hålltider, stationer, turistguide… ja allt som hör researrangören till. Eller så kan jag välja att resa första klass, som den inbjudne resenären som jag är och låta livet självt (Gud) rå om hela resan. Jag är med. Men jag styr inte. Jag är inte upptagen med något annat än att ta emot livet (resan) så som det ges mig. Vissa stationer på resan stannar vi länge på, andra lite flyktigt. Många gånger behöver jag jobba, med det som ligger framför fötterna just nu och det jag har i händerna. Vissa gånger erbjuds jag vila, att bara slappna av. På några hållplatser i livets väg möter jag fantastiska människor, bara för ett ögonblick eller som slår följe en tid. Vissa stunder reser jag ensam. Ibland är det tystnaden som jag får uppleva, andra gånger liv och rörelse. Vad som än är, så följer jag med ansträningslöst och låter resan, stoppen, människorna, omständigheterna visa mig vad att uppleva – för stunden.
Jag har ingen agenda, ingen plan mer än att ge mig hän, fullt ut, och åka med. Jag är här för själva resan, inte för slutstationen. Jag har ingen aning om den här resan någonsin tar slut eller när. Jag har en enda inbjudan i min hand – att åka med.
Pias bilder
Blessing, vilken blessing att bli fotad av Pia!
Här kommer lite smakprov av vår fotosession ….
Bara skrivande…
Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever – så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.
Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.
Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.
Det finns ingen författare, bara skrivandet.
Oriah Mountain Dreamer