Personligt
Ta min plats
Nu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.
Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.
Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.
Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.
Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.
Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.
Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!
Min dag
Solen är på väg ner och jag ska precis sätta mig och göra lite Sunyoga innan skrivstunden till kvällen. Morgonen bjöd också på några minuter Sunyoga, jag är inspirerad av länken jag la ut igår, periodare som jag är.
Dagen har varit helt ljuvlig, vi har varit hemma och stökat som min kära far skulle sagt, alltså städat och pysslat. Tvättat två maskiner fotbollströjor, städat huset och bilen. Klippt gräset. Dukat och fejjat. Haft 8-årskalas för Maya. Och hunnit varit på två cykelturer. Alltså en dag fullproppad men ändå känner jag mig fulltankad med värme och glädje – jag är fylld av tacksamhet till vårt hem, min underbara familj och några alldeles underbara människor som finns i vår närhet. Tacksam över mitt nu.
Man skulle haft längre helger.
Det ska jag ta upp med klassrådet.
Maya 8 år
Sunyoga
Sunyogi Umasankar
Jag kände det direkt, att jag måste åka till Indien och delta på hans kurs i Sunyoga. Det här var maj 2010 och jag hade ungefär fem veckor tills kursen skulle hållas i Ghatal och Lachipur (en stad och en liten by) några timmar inåt landet från Calcutta. Jag gick emot alla rädslor, sinnet vek sig av utmattning när själen tog över och styrde allt från visumansökan, mailkontakt och några veckor senare satte mig på planet till solen – till Indien.
Hela resan var gudomligt vägledd, jag kände att det fanns inget att frukta. Jag hade inte ens något val. Tänker på det Byron Katie säger, att det finns inga beslut att ta. Precis så var det, jag hade inget beslut att ta, beslutet var redan taget, långt bortom min kontroll, allt verkade arrangerat från ett högre plan, kartlagt och ombesörjt. Jag behövde bara åka med, åka dit. Det var min uppgift och inte ens den gick att resonera med, jag styrdes inifrån (uppifrån) som en autopilot.
Nu åker jag dit igen, med en grupp människor på en yogaretreat. I november återvänder jag till byn Lachipur som fick mitt hjärta att smälta, inte bara av värmen utan i synnerhet av alla människorna. Om resan blir av eller inte är inte för mig att bekymra mig med. Det finns inga beslut att ta. Även denna gång är allting väglett. Som allt här i livet. Om jag åker så är det gudomligt arrangerat och blir det för få bokningar och jag blir kvar hemma så är det också gudomligt planerat. Allt är som det ska. Men i mitt hjärta vet jag att jag återvänder en dag… autopiloten viskar så.
Här kan du läsa mer om Sunyoga och Sungazing (vilket är samma sak, att meditera genom att se på solen).
Och här finner du all information om Yogaretreaten.
Ödla
Vår gammelkatt Morris, han som är så gammal att vi tappat räkningen kom invaggandes lite trött och nonchalant i köket idag och jag stelnade till direkt, kände ingen hans speciella fångststil och såg att det vickade en svans i mungipan på honom – Huuuuu!!!
Rusade ut på framsidan, greppade mina träskor (kändes bra som skydd) och gick runt huset och upp på altanen för att kika in i köket. Där ligger kattskrä… slött medans en ödla försöker smita undan. Morris gjorde sig inget besvär mer, så jag fick stappla in och vispa ut ödlan med hjälp av ett kuvert.
Jisses, vad rädd jag varit för de mesta djur och insekter förut, när jag var yngre och mer i sinnet. Nu hajjade jag till, så pass att jag sprang runt. Men jag gick ändå tillbaka in och hjälpte ödlan ut. Det skulle varit helt omöjligt för några år sedan. Och härom dagen så bar jag ut en spindel i handen. Det är magi. Jag är så tacksam, det ger mig sådan frihet att frigöras från rädslorna.
Och nog hade ödlan ett fint budskap med sig, med budbäraren Morris.
Planera, ta tid på Dig.
Känn efter vad du vill, därefter kan du handla.
Din gåva är att göra saker med lätthet.
Ödlan anstränger sig inte i onödan, den agerar endast när den behöver agera.
Genom att spara på sin energi och agera endast när den är helt i balans,
så uträttar den allt den behöver med ett minimum av energi.
Djurens språk – Solöga
Stilla tid
Upptäckte i spegeln att håret äntligen börjar bli långt. Det har tagit sin tid med målmedvetenhet och fullständig tillit och evigt tååååålamod att få håret friskt efter mina missödes blekningar/slingor/färgningar 2010. Då med löftet till mig själv att Go naturell, välja ekologiskt och snälla produkter till håret. Det funkar, men det är inte gjort i en handvändning. Det mesta jag vill åtstadkomma i livet verkar ge mig prövning i tålamod. Det måste vara en av mina stora livsläxor, snabb och kvick som jag är så är det bra segt ibland att stanna upp, invänta och bara vara i varandet. Booooring, skulle jag tyckt förr men ganska förnöjsamt skulle jag säga nu. Nu kan jag (oftast) vila i det. Känslan av att det händer ingenting. Det är stopp i flödet känslan, bring me some action, knäpp knäpp med fingrarna. Nu vågar jag stanna där och oftast upptäcker att det visst är action här, det finns ett livsflöde som bär allting och stannar jag tillräckligt stilla kanske jag till och med kan känna jorden rotera runt sin axel – vem vet.
Under Vedic Art kursen i helgen så hade Renée Brieg (läraren) med sig lite böcker att kika och läsa i, de låg tillhands under frukosten och hämtaandanpauser och så, jag hittade en bok som jag skrev av titeln på – Inbjudan till ett möte, men av en händelse så fann jag istället boken (av samma författare) Längtans Vingar av Oriah Mountain Dreamer (så vackert namn) när jag skulle beställa den på nätet. Och som alltid när jag känner mig guidad eller dragen till nått så funderar jag inte, utan jag litar på livsenergin och följer den – så jag beställde alltså boken Längtans Vingar istället för Inbjudan till ett möte, utan att ha en aning om vad den handlade om.
Guess what! Den handlar om skrivprocessen och kreativitet!
Jag är helt förälskad i boken, så där kär att jag inte ens har överstrykningspennan aktiv, jag är så begeistrad i boken att jag håller den helig. Jag känner att just den här boken, hennes sätt att berätta och dela med sig är som gjord för mig. Det verkar som ”någon” scannat av mina brister och gjort en facitmall. Någon har gått före och jag får ta rygg. Inte bara får ta rygg, jag har funnit någon som jag vill ta rygg på. Hennes skrivprocess är andlig, den är nära, den är innerlig och den är i kontakt med Gud (den gudomliga själen inom oss), den är underbar. Den känns rätt. Den känns lätt.
Och hon skriver om att stanna, stilla sig, avsätta helig tid (helger, helg-dagar = heliga dagar) till att just inte göra någonting. Bara vara i tomrummet, ge sig tomtid, tomma dagar för att det är just i den stunden av ingenting som kreativiteten flödar.
Och det har alltid varit en stor rädsla för mig, det där tomrummet av ingenting. Det är ju det jag sprungit ifrån hela livet och som jag nu på senare år börjat uppskatta och faktiskt njuta av. Och tänk att det är där i det tomrummet jag finner skrivandet (kreativiteten). Jag vet att det är så, för när jag mediterar och promenerar, slår av på takten och går inåt, det är då jag vill skynda mig hem att skriva, det är då orden börjar flöda…
Fokus
… snor åt mig minsta lilla egentid till att skriva, filosofera, meditera och läsa – hela tiden med mitt eget skrivande i fokus. Hjärtas röst är stark, intentionen fylls på och närvaron vill uttryckas i ord.
Tacksam
Fotosession
Det är få som kan fota mig, jag blir tillgjord och stel som en pinne. Leendet förvrids och rädslan syns i mina ögon. Men igår var det en ren fröjd att bli fotad av Pia. Tiden bara flöt och vips hade vår fotosession spridit sig över havreåkrar och ända till en tjärn i Gagnef. Det var så himla skoj! Det var lätt, befridande, ärligt, glatt och varmt! Jag kände mig avslappnad och hemma i mig själv, i min egen kropp. Det var som att lägga sig på yogamattan, så underbart var det… fast jag blev fotograferad!
Det sitter i fotografen säger jag. För jag tar inte åt mig ett dugg. Pia gjorde hela stämningen. Det är precis som med yoga, känns det inte bra så beror det vare sig på yogan eller din kropp – det sitter i yogaläraren. Alla kan yoga. Alla kan njuta av yoga, yoga är kärlek till dig själv och livet. Och på nått vis blev fotosession så igår, att jag verkligen tror att alla kan bli bra på foto, alla kan njuta av att fotograferas – det sitter i fotografen. Har fotografen det i sig så sprider det sig till modellen och vidare in i fotografiet. Det är trots allt energi, en feeling. Somliga har det bara… Pia har det!
Och en fotograf till som får en (mig) så där avslappnad framför linsen, Catharina på Yra Form. Det kan bero väldigt mycket på att både Pia och Cattis är vänner till mig som jag tycker så, men jag tror att det är mer än så – deras photo-feeling…
Här finner du Pia´s blogg/hemsida om du vill kika på fler av hennes bilder.
Är med det som är
Polimasar (som jag brukar säga) hemma. Skrotar runt och gör mest ingenting. Somnade en stund på yogamattan som jag rullat ut på terassen, solen är så varm. Sommar är här. Den är kvar.
Försöker skrubba bort färgen från fötterna efter helgens Art-release, i eftermiddag möter jag upp vännen Pia för en fotosession till min bok. Ögat är svullet, verkar vara infektion, så några närbilder blir det inte. Men det är som det ska. Fötter, händer och närvaro med morder jord känns som temat. Bestämmer mig dock för att inte leda, bara följa. Pia är en mästerlig fotograf, med just närvaro och feeling. Allt kommer bli bra. Jag behåller min softa sinnesstämning, tassar barfota runt här och är med det som är…
Feeling the presence
Skapargroda
Vissa har det naturligt i sig. Behöver inte säga mer…
En grodan hoppade fram medans jag klippte gräset och Maya skapade för fullt och då kom jag på att precis när jag själv gick ’all in’ under helgens Vedic Art-kurs så bjonk’ade en liten söt groda förbi intill min målarduk.
Gläds åt allt det goda i livet, bejaka livets glädjeämnen. Uttryck din glädje och du gläder andra.
Livets höjdpunkt är nu. Din gåva är att känna glädje och meningsfullhet.
Djurens Språk – Solöga
Blessing
Tackar med full ödmjukhet för just Din närvaro, ikväll var vi över 120 stycken under Deeksha på distans. Magiskt! Jag är full av förundran hur många som vill vara med och jag är verkligen tacksam, för jag känner att ju fler vi är desto kraftfullare är deekshan vi får ta emot.
Tack ♥ Tack ♥ Tack ♥
Jag drog ett kort (ett nummer) ur en kortlek, kände att vi skulle få ta emot en Kurs i mirakler ikväll och numret jag drog var 51, alltså lektion nummer 51 i En kurs i mirakler (A course in miracles). Så om du önskar ett budskap så är det detta;
- Ingenting jag ser betyder någonting.
- Jag har givit det jag ser all den mening som det har för mig.
- Jag förstår ingenting av det jag ser.
- Dessa tankar betyder ingenting.
- Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror.
Om jag får råda och som jag själv ska göra, är att kontemplera över dessa meningar. Men önskar du läsa mer om lektionen så finns den länkad här nedan.
A course in miracles, lesson 51.
En kurs i mirakler, lektion 51.