Djup
Det är mycket djup just nu. Det är mycket som sker runt omkring mig, inte personliga händelser på det viset men tragiska händelser omkring som gör att jag också stannar upp och ser ner under ytan. Jag ser att det virvlar, så så gott jag förmår står jag med rötterna nere, sträcker ut en hand öppnar mitt hjärta och är där. Så gott jag förmår med hänsyn till min egen hälsa och min familj.
Om människor drunkar se till att ta dig i land och kasta ut livbojen eller ro ut med livbåten, du är inte till hjälp om du själv håller på att drunkna, minns jag att min yogalärare sa.
Jag känner mig samtidigt självklar i en sorgeprocess, jag märker hur jag rent instinktivt kliver fram istället för att kliva åt sidan. Det är absolut inte jag själv styr över, det känns väglett. Jag har liksom inget val. Jag är trygg i att möta människor i sorg, jag vågar lyssna, jag vågar vara intill… hålla om. Det sker ansträngningslöst och naturligt för mig. Jag tror att det är präglat av min uppväxt och min starka tro. Det känns som en fin egenskap att värna om, jag förstår att det inte är lika tryggt för alla, och jag inser än en gång gåvan att vi alla är olika. Att vi alla har olika gåvor att lyfta fram. Vi är alla skapta till perfektion för det här livet, egenskaperna och personligheten/erna vi besitter är som de ska, det finns inget att ändra på. Allt är bra.