Drama Queen

2013-09-15

”Människor frågar mig om effekterna efter deekshan. Och jag svarar dem om att det inte läggs till något utan snarare tas bort.” Ungefär så en deltagare under söndagens Onenesskväll.

Och jag kände verkligen (så starkt att jag ligger i sängen och bloggar nu 00.13) att jag skulle skriva om just detta, att det är viktigt att beslysa och dela om. Upplevelse av deeksha. Eller snarare upplevelsen av att vara i mer kontakt med hjärtat (även utav mig kallad: själ, ande, källa) och mindre i identiteten med sinnet.

Sen jag började med Oneness, att ta OM (Oneness Meditation) på nätet förra sommaren, gick min egen Oneness Awakeningkurs i augusti, åkte till Oneness University i Indien i november (och återvände i februari) så har just detta skett. Saker faller bort. Ja, vad är det då som faller bort. Lidande. Indentitet med tankarna. Att jag tror på vad jag tänker, drar med mig in en spiral som leder till en känsla som leder till ett agerande.

Jag har neggo-tankar fortfarande, vi behöver komma ihåg att sinnet är inte särskilt uppfinningsrikt, det matar liksom på same-same i huvudet på mig som det gjort de senaste 41 åren. Inte mycket variation. Jag hör fortfarande samma program om ensamhet, övergivenhet, rädsla, skam. Skillnaden nu är att jag hör dem och låter dem vara. De drar inte med sig en harang av känslor och agerande. De är bara tankar. De är inte vackra alla gånger. Och nej, de stödjer inte min självkänsla heller om/när jag tror på dem, men de är bara tankar. De är inte jag. Jag är ingen tanke!!!

Jag kommer bli utmattad förtidspensionär i bästa fall eller värre hamna inlåst bakom lås och bom om jag ger mig den på att förändra tankesystemet, det kommer inte att gå. En liten lucka kommer alltid att finnas, en liten navelsträng som minns och göder tankeogräset. Det frodas ju mer det bekämpas, det är liksom det som är egots näring. Kamp. Kamp. Kamp.

Nu lever jag mer och mer i harmoni. Livet har blivit behagligt och behändigt. Det är det bästa sättet att förklara det på. Jag lider inte av omständigheterna. Och jag lider inte av neggo-tankarna heller. För jag tror inte på dem (även om jag hör dem). Och jag tror inte på min egen agenda heller, därför lider jag inte när omständigheterna (alltså livet självt) leder mig, omfamnar mig. Jag märker att det mesta (vågar inte skriva allt, har inte utforskat allt ännu) är till belåtenhet. Även måndagmornar, influensa, regniga dagar, pms-veckan, glömda läxor, magknip, vakennätter, avstängda vägar, förseningar, bråkiga barn, grinig mamma, stressad pappa… det får vara som det är. Det är inget bestående. Jag lider när jag inte accepterar det. Blir utmattad när jag försöker förändra det. Jag är belåten och tillfreds, kanske till och med harmonisk när jag låter det vara som det är. Jag kan vila i att allt är bra, även om sinnet vill säga mig nått annat. Sinnet är bra det med, jag låter även det vara. Att låta tankarna vara neggo och att låta sinnet hålla på gör mig belåten. Att låta det vara som det är verkar vara själva magin, det som transformerar allt. Det som jag inte längre har en agenda om att förändra, det transformeras mitt framför näsan för mig. Magi!

Saker faller bort. Min DramaQueen har ingen teaterscen nå längre. Jag är inte där. Jag sitter på åskådarplats.