Familjehem

2013-10-16

Fick hem ett brev från Socialtjänsten igår där de via ett nytt sätt önskar rekrytera familjehem. De vänder sig till oss som redan är familjehem då de tror att vi kanske vet andra som har en önskan om att öppna hemmet och hjärtat för behövande barn eller kanske kan rekommendera någon passande familj vi känner.

Och imorse körde jag och Izabelle iväg Happy på kastrering och slank in på en annan Icabutik än den vanliga för att handla och där möter jag en klient som jag coachat förut, hon är och har varit familjehem åt flera barn under många år. Hon är som en ljus, varm och härlig (ensamstående) mamma till dem alla. Jag förstår nu efteråt att hon inspirerade mig där och då när vi träffades för coaching. Hon frågar mig om jag inte tänkt att ta emot fler barn i hemmet.

Jag känner att vår familjesituation behöver längre tid innan vi kan begrunda ett sådant beslut. Våra barn, alla tre, tror jag mår bäst av att vi är vi, en tid till. Att vi stärker, tryggar och ger kärlek till dem vi har nära först. Men jag är inte alls främmande för tanken att välkomna fler barn i framtiden, inte alls, snarare tvärtom så bär jag den inom mig hela tiden.

Att vara familjehem är det naturligast och vackraste som skett mig. Precis lika naturligt och vackert som att föda Oscar och Maya och ta dem till mig var det att ta emot Izabelle. För mig är det ingen skillnad, mer än på pappret. Men in hjärtat är hon min, även om jag givetvis vet att det inte är sant i verkligheten. Hon är till låns som alla våra barn, biologiska eller inte. De är en gåva från Gud. Många säger åt mig, vilken tur för Izabelle att hon fick komma till er. Men jag hävdar att det är minst lika tur för oss. Det är en blessing för oss att få ha henne i våra liv. Det betyder inte att det är lätt alla gånger, det är det inte att vara förälder. Vi prövas, vi speglas, vi läker som i alla relationer. Men livet är relationer. Det är därför vi är här. För att kunna ta del av varandra.

Minns en vedantalärare (lärare om livet, hur att leva det) under min yogalärarutbildning som berättade för mig att det största andliga arbetet vi kan göra är att ta hand om barn. Det är alltså inte att dra sig undan i kloster och tillbe gud eller gå i kyrkan om söndagarna, utan att ta hand om barn. Det är den största gåvan vi kan ge Gud (livet självt). Att göra ett andligt arbete är inte alltid lätt, det ska det inte vara. För att vakna upp till våra andliga jag (alltså själen inom oss) behöver vi ställa egot (sinnet) åt sidan och öppna oss för livet självt. Barnen pushar (läs: tvingar) oss ödmjukt var dag att förbi se egot och öppna hjärtat. Leva i våra högre jag, bortom det lilla sinnet. Leva i kärlek i stället för rädsla. Att välja att öppna hemmet som familjehem för ett barn eller varför inte ett syskonpar är att välja kärleken i sitt liv även om sinnet uttrycker sin rädsla.

Jag hoppas via detta blogginlägg väcka tanken inom dig, och förhoppningsvis öppnar någon av er hemmet och hjärtat också. Har du tankar eller frågor om att vara familjehem så skulle jag bli glad om du kontaktar mig, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Detta inlägg är skrivet med värme, ljus och kärlek till alla barnen ♡