Förhåller mig

2014-10-09

Medberoende kan vara ett svårt ord att ta till sig, tror inte så många känner till innebörden i ordet. För mig handlar mitt medberoende helt om att förhålla mig till människor. Mitt medberoende etablerades redan när jag var liten, alltså mitt förhållningssätt emot människor och min omgivning. Och det är något jag gör dagligen, oftast helt omedvetet – förhåller mig.

”Jag anpassar” mig till allt, alla och lite till… och jag gör det så bra att jag inte vet vad jag själv vill, kan eller känner” skrev en vän på Facebook.

Längs livsvägen så har jag utvecklat det här beteendet så bra att jag kommit längre och längre ifrån mig själv. Jag har blivit expert på att se (läs: tro mig veta) hur andra mår, vad de behöver och vart de är på väg på bekostnad av att jag med siktet inställt på dem helt förlorat kursen i mig själv. Jag är vilsen på öppet hav och har ingen aning om vart jag är, vart jag var på väg, vad jag vill, vart jag bör ta mig eller vad jag behöver. Totally lost!

Jag säger ja när jag känner nej. Säger nej när jag känner ja. Och ändå är det ett ”bättre” exempel för oftast säger jag bara snabbt Ja eller Nej och mår sedan dåligt utan att märka det och/eller utan att förstå varför. Vilsenheten gör att jag inte vet vad jag vill och vad jag behöver. Inte ens när jag mår dåligt. Så oftast när jag mår dåligt fortsätter jag att ta hand om andra.

Och eftersom jag anpassar mig till allt och alla, oftast utan att de bett om det och behöver det, så utvecklar jag gärna ett kontrollbehov så att de anpassar sig efter mig. Det blir min lilla tröst i den stora smärtan av att ha förlorat mig själv, att jag åtminstone tror mig kunna kontrollera andra. Det bedövar min egen smärta att skjuta (läs: projicera) ut den emot min omgivning.

Och när jag väl finner glimtar av mina innersta drömmar så vågar jag inte leva ut dem, för vad ska då alla andra tycka eller tro. Och tänk om de inte ryggdunkar mig eller gillar på FB, vem är jag då… om inte åter i min vilsenhet.

För mig handlar mitt tillfrisknande om att fråga mig dagligen, gärna flera gånger om dagen, vad är mina behov? Vad behöver jag nu? Att se behoven, inte begären, håller mig frisk. Att tillgodose mina behov har blivit min mission, det är den där klyschan om syrgasmasken till mig själv först.

Och när jag ser helt ärligt på mig själv så har jag inte något behov av att kontrollera andra, för all kontroll jag utövar kontrollerar mig. Jag är den som kontrolleras av min egen kontroll. Jag är fången hur jag än vänder på det. Och kontroll slukar energi, den energi som jag som vilsen på öppet hav så väl behöver för att ta mig i land – hem i mig själv.