Hemfärden
Det var en lång resa hem. Tiden från hotellet till vår ytterdörr var 34 timmar. Vi åkte tre flyg, varav den längsta flygtiden mellan Kuala Lumpur och Amsterdam, var 13 timmar. Barnen var som små reseänglar. Lugna och trygga och inte ett gnäll. Makalöst! Maya stackarn hade feber under natten och det enda hon gnydde emellanåt var, jag längtar till min säng. Men efter lite alvedon piggnade hon i lite bättre.
Jag är så oerhört glad att våra barn är så smidiga att resa med, bättre resesällskap finns inte!
Mammalycka
Det kändes ruggigt att landa på svenskmark, snöstorm och kyla, brrr. Det var med delade känslor vi rullade hemåt. Bali, solen och värmen finns kvar i våra hjärtan och hemma möttes vi av en igensnöad gård och ett kallt hus.
Tröttheten tog över efter uppackning och lite tvätt. Jag stupade i säng vid halv nio och barnen somnade klockan sju.
Vid tre var vi pigga igen. Tokpigga!!! Jag försökte få barnen att somna om ett tag, men kände hur klarvaken jag själv var. Så vi gick upp 03.45. Vi åt frukost, eller borde nog säga nattmacka och dom la pärlplattor….
Namaste Sara
Vad fint att du skrev ett just långt inlägg, jag tror att vi är många som känner igen oss i din känsla, är där eller som jag varit där.
Jag har ju själv alltid tagit till (flykten, kallar jag det själv) sökandet när jag mått dåligt. Lidandet jag kände berodde just på det tomrummet jag kände och meningslösheten jag tyckte mig se i livet (inte alltid, men ibland och ofta återkommande).
Mitt innerliga svar till dig vill säga att allt du söker finns inom dig. Tomrummet fylls genom att just möta det, våga känna det ännu mer. Våga stanna och möta smärtan. Och det kan göras vart som helst, allra helst där det smärtar mest, kanske just hemma i vardagen en grå måndagmorgon.
Men jag vet att ett sådant svar hade jag själv inte nöjt mig med, jag ville åka runt världen och trodde helt fullt på att det jag sökte fanns att finna som en magisk skatt just på Bali, Egypten, Peru eller Indien. Och nog fann jag alltid (även innan jag kom till Peru, har inte varit där… än ;)) det jag sökte, massa av vägskyltar som ALLA pekade hem, hem till min familj, hem till Borlänge och hem till mitt hjärta, hem till mitt inre lilla barn.
Nu äntligen har jag landat där jag ska vara. Visst kommer jag att fortsätta resa och i mina drömmar även till Peru och många gånger till Indien men jag tror faktiskt helt ärligt att jag inte kommer att resa för att fylla ett tomrum nå mer, tomrummet är inte kvar. Jag har hittat hem och kommande resor gör jag med både mig själv och mitt inre barn. Med hela mitt hjärta.
Nu tror jag att ditt hjärta har talat och ditt hjärta vill föra dig till Bali, hjärtats röst är alltid den sanna, ditt hjärtas röst (och absolut inte mina tankar och ord här ovan). Så följ din livsväg. Oavsett vart den för dig så hittar du hem. Alltid. Allt är omhändertaget och allt är som det ska.
SamaYoga (yogalärarutbildningen jag själv gick) har en Samayogalärarutbildning som delvis är förlagd till Bali. En vacker utbildning att gå, även om man inte vill bli yogalärare, utan mer för att möta kroppen och sig själv, och omfamna allt som är Du i full kärlek. Kärlek till Dig själv.
Jag fann mycket kärlek till Ubud, ett mecka med yoga, andlighet, meditation, raw food… dit skulle jag ta mig om jag vore du, kanske utgå därifrån och se vart hjärtat för dig vidare.
Önskar Dig allt gott på Din livsväg.
Massa Kärlek Sofia
Ps Du får gärna maila mig (mer privat) om du har någon mer fundering eller annat på hjärtat: mail@sofianorgren.se
Hej Fia,
Jag kom i kontakt med din blogg efter att jag på nätet desperat försökte leta upp bloggar om tjejer som har varit på en själslig resa på Bali. Jag hoppas du ska kunna hjälpa mig lite. Jag är ca 30 år och har varit tom på livet ett par år. Jag har alltid drömt om att ta mitt pick och pack och bara dra på en jorden runt resa för att hitta mig själv. Men den drömmen har jag inte vågat ta tag i eftersom det är så mycket som händer i mitt liv som tyvärr knyter mig fast i vardagen. Tills jag såg filmen Eat, pray, love med Julia Roberts. När jag hur hon led eftersom hon var ”tom” och hade tappat bort sig själv kunde jag inte stoppa tårarna från att rinna, det var som om någon äntligen gjorde en film om mina känslor, som jag trots ringa ålder hade burit på under så lång tid. Hon gjorde det jag precis önskat mig i så många år, hon gav sig ut i världen för att hitta tillbaka till sig själv. Mest inspirerad blv jag av hennes resa till Bali. När jag såg den filmen lovade jag mig själv en sak: Jag ska till vilket pris som helst åka till Bali under minst 3 veckor för att meditera, jag vill hitta min ”källa”. Jag har aldrig yogat tidigare, däremot övat mycket mindfullness samt mediterat en hel del sen tonåren.
Nu till frågan som jag hoppas du kan hjälpa mig med. Kan du rekommendera mig något att fästa mig vidare vid när jag planerar min resa? Vad kan du rekommendera att jag gör där för att under 3 veckor meditera och hitta lugnet tillbaka? Ska jag åka med en grupp eller ensam? Kan man själv hitta lärare och munkar som man kan gå hos trots att man är nybörjare? Ska jag söka upp någon skola innan jag åker? Ja, all tips och all hjälp skulle verkligen uppskattas eftersom jag vet så lite, jag vet bara att jag vill resa på egen hand och för ett enda syfte: Att i en vacker avslappnande miljö som Bali finna ro i mig själv och komma hem något mer balanserad.
Ursäkta den långa texten. Jag tror starkt på att när man vill något såå mycket så söker den sig till slut till dig, jag hittade dig på nätet eftersom du har gjort det jag drömt om.
Med varma hälsningar,
30-åriga Sara
Det värms sakteliga upp huset och den frusna kroppen… brrr!
Härligt att komma hem till alla ljuvliga människor <3
Kram Fia
Hoppas huset börjar värmas upp och att det får er att känna
er hemma igen. Det kan inte vara bättre
”sittahemmaochsmältaBaliintryck”-väder än så här. ”Stanna inne! ”
säger Moder Jord. Må gott. Kram Maria.
Ni är så välkomna hem, men förstår att det kändes ruggigt
för oj vilket snöoväder vi har! Må så gott! Kram