Hemlig resa
Jag släpper taget om relationer och arbete, kontroll av andra, kontroll av mig själv. Jag ber om modet att släppa taget om egna övertygelser, beteenden och inställningar. Och uppfattningen jag har om hur andra ska vara, verka eller må. Om uppfattningen jag har om hur livet ska te sig.
Jag släpper taget om mina egna tankar om framtiden. Ja, inte alla. Men jag ber om mod att släppa dem alla, för när jag resonerar förnuftigt så inser jag ju att jag ändå inte vet ett dyft om framtiden och har aldrig gjort. Och när jag tror mig veta något om framtiden så är det för att jag geggat ner mig i samma hjulspår. Livet ter sig lika från dag… till dag.. till dag. Då kanske jag kan inbilla mig att jag vet hur det kommer att bli, som det alltid varit.
Men egentligen så vill jag ju inte ha det så, samesame, lika lika lika… lika! Jag vill ju öppna mig för det nya, för Livet. Jag vill föras av vinden, få saltstänk i ansiktet… jag vill lätta ankar och segla ut från min förnuftiga trånga box (läs: sinne). Jag vill leva. Inte som jag tänkt att leva utan som livet vill leva med mig. Så vill jag leva.
Så jag övar var dag med frasen: vad kan jag släppa taget om idag? eller: vad kan jag släppa taget om nu?
Och där får jag svaren. Indienresan var ett sådant svar, den ville inte fyllas på ordentligt så med endast fyra anmälningar så förstod jag att jag behövde släppa taget om min föreställning om att arrangera en resa till Indien, för trots allt var det 2:a året vi var på väg. Så nu är de anmälda meddelade att resan är inställd. Och jag sörjer inte för det, jag är istället spänd på vad Livet vill föra mig i höst. Jag känner mig nyfiken. Förväntasfull. Att leva är som att var på hemlig resa.