Hur lever vi livet?
Tänk om vi skulle mäta livet i vår förmåga att njuta och leva, istället för att vi mäta i karriärsteg, banksaldo och snabbaste distansen. Jagar vi inte fel saker här i livet? Om vi vänder på det, tills de sista dagarna i livet, vad skulle vi velat uppnått under en livstid. Kanske någon av oss ser visionen av något storstilat, minnesvärt och hedersamt. Men rent krasst så kommer de övervägande flesta av oss lämna tyst och stilla. Och efterlevas i minnet av några nära och kära. Minnas och talas om under någon generation (i bästa fall) för att sedan vara bortglömda.
Så det jag vill komma till är att jag lever för min egen skull. Jag har givits gåvan att leva och möjligheten att skapa det liv jag mår bra av. Och den finaste gåvan vi kan efterlämna våra barn är väl förmågan att njuta av livet så länge det varar, eller?
Missförstå mig rätt, jag lever givetvis också för mina barns skull. Men jag vill inte ge dom känslan av att mamma lever genom dom. Och att barnet har ansvar över mammas glädje och frid. Jag vill visa mina barn att jag har en relationen med livet, och ser livet som en gåva att njuta av. Att livet är min vän, min gåva, min glädje.