Inväntar…
Jag inväntar mig själv och det känns så oerhört vackert. Tomrummet är kvar och jag vill inte fylla det på måfå eller efter gammal vana. Jag ställer mig hellre och väntar. Betraktar. Och tar emot det som kommer… när det behagar komma.
Tillit har jag till att någonting är på väg. Jag känner det spirar. Ibland är den spirande känslan intensivare, vissa dagar mer stillsam och ibland känner jag den inte alls. Då kan jag slås av orostanken men så återgår jag till att vila i att allt är som det ska – allt är bra.
Jag har det trots allt bra. Det är nog bättre än någonsin egentligen det är bara det är att känslan är ovan. Men den är frisk och sund. Även tomrummet är friskt. Hellre ett friskt tomrum än en fullproppad röra.
Så jag tränar mig att inte behöva veta. Inte planera. Varken se eller sia – bara vara tom, öppen och mottaglig för det som komma skall.
Och det som sakta ger sig tillkänna, spirar inom om mig, det jag så tålmodigt väntar på… det är jag.