Jag kan själv!
För mig har det sannerligen varit en kamp att leva många gånger, jag slås av hur jag valt att kämpa. Det (livet) har många gånger känts som en enda långa vandring i uppförsbacke, full-lastad med packning i hög luftfuktighet – struggle! Jag har dock aldrig (läs; ytterst sällan) tappat modet utan som den bergsget (Stenbock) jag sett mig som så klättrade jag vidare i full tillit till min egen kapacitet och goda vilja. Nu i efterhand ser jag att det hade varit en välsignelse att tappa både mod och hopp, kaptitulera och kanske till och med rasa ned, för att bli hjälplös. Nu förstår jag att det är i dessa hjälplösa stunder, när inget i mig själv kan rädda mig, när jag verkligen tappar både grepp och tillit – det är först då som jag öppnar mig för livet självt (Gud kan man också säga, det säger iaf jag) och låter mig bli buren. När det inte finns någon annan där, inte ens jag själv fixar det nå längre, det är då det händer. Istället för att jaga mitt eget byte och min egen lycka ser jag att livet skänker mig det jag behöver och i den stunden kan jag bara ta emot och det i sig är väl lycka det. Många kallar det nåd, när livet självt sveper in och hjälper till. Jag ser det verkligen som en nåd, en blessing. Jag tror hela livet är en blessing.
Kanske får vi två val när vi föds, jag-kan-själv-vägen och jag-litar-på-livet-vägen. I början av våra liv verkar de flesta av oss vara trygga med lita-på-livet-vägen, vi litar fullt på att någon bär oss, klär oss, byter på oss, ger oss att äta. Vi tillåter oss själva att ta emot allt detta utan ett uns av dåligt samvete och behov av att ge tillbaka. Ett leende kanske spricker upp ibland men annars skriker vi hellre fram våra behov, och den som ber han får, vi får det vi behöver. När vi möter oss själva i spegeln de första åren i livet spricker vi upp i glädje och stolthet över det vi ser och kroppen vi fått. Kärleken till kroppen är total. Det som är nu är det vi upplever, vi går varken runt och grämer oss över det som skedde för 15 minuter sedan eller har ett uns av oro över morgondagen. Vilken morgondag? Nuet är det enda vi har och vi upplever det som det är, ena stunden med belåtenhet och skratt för att i nästa vara i ilska eller gråt. Vi dömer inte oss själva för det heller, det är bara något som är. Vi känner när vi är hungriga och när tröttheten sveper in, då uttrycker vi det på bästa sätt vi kan. Livet är enkelt att leva. Vi upplever bara det som är just nu. Det finns ingen som jämför, dömer, föreställer eller förväntar. Det finns bara en liten person där som tar för givet att allt är omhändertaget och att allt är bra. Vad annars! Livet är gott. Och livet förser oss med det som det ska.
Det kanske är där efter några levnadsår det börjar skifta, i utforskandet av den egna kapaciteten som vi tappar orienteringen. Börjar vackla i tron på livet och växer oss alltför starka i tron på oss själva – jag-kan-själv-tänket går i drift.
Tänk om det är så att allt som vi är ”paketerade med” är gåvor de med, som kommer att berika vårt liv. Att just yoga, skrivande och Indien klappar närmre i mitt hjärta och kanske matematik och historia i ditt. Visst är det magiskt om även dessa små frön är planterade och tillrättalagda redan från start i kroppen. Att ”någon” vetat att just dessa intressen, egenskaper och personlighetsdrag kommer att berika livsvägen.
Tänk om det är så att vi bara kan gå, spatsera fram som en modest två-åring i full tillit till att vägen i sig erhåller allt vi någonsin kommer behöva och mer därtill, en två-åring tar inga sorger förgivna, den förväntar sig äventyr, spänning, upplevelser och liv. Den förväntar sig att allt är omhändertaget och den knatar bara på, oftast utan att ens se sig om…
Jättebra skrivet, påminnande och för mig igenkännande…
Är dock väldigt glad och tacksam att jag inte kämpar & strider såsom förut… och att det kommit efter utmattningsdepressionen 2006. Dock lätt att falla tillbaka, men dipparna är micrometersmå och ljusår snabbare, samt det är långt mellan gångerna idag. Skönt att själen står på repeat ”Må bra i sanning” – då jag har eller är på väg att gå i motvind :-).
Jag har två liv i Livet:
Det före utmattningsdepressionen och det efter. Lätt att känna vilken själen vill leva efter <3
GO GOO GOOOOO Sofia Savita!!