Jag vek av…

2012-06-10

Jag mår som jag förjänar

… intalar jag mig med stärkande ord. Jag är värd detta välmående. Jag behöver inte se mig om bakom axeln efter orosmoln som hopar sig, jag kan faktiskt välja att tro att det här måendet är här för att stanna och jag har all rätt att må bra!

Efter så många år med oro, magsmärtor, ängslan och rädsla kan det ärligt talat kännas nästintill overkligt att må så här bra. Jag njuter av livet. Jag njuter av att vara jag, precis som jag är just nu. Jag har det gott. Jag har världens finaste familj. Jag har ett otroligt vackert och rofyllt hem. Jag har underbara vänner. Jag har kärleksfulla föräldrar. Vi är friska. Vi är trygga. Vi är lugna. Vi är glada.

Jag har det för j-a bra helt enkelt!

Solen värmer och jag ligger på soffan på altanen och det enda bekymret jag har är att SSAB mullrar och skramlar med plåten och att jag stör mig på det har säkert med åldern att göra. Samtidigt så är det kanske åldern som kommer med de andra gåvorna, känslorna av oändlig tacksamhet, ett inre lugn och ett bubbel av lycka. Det kanske är tur att det för oväsen i mitt liv, för annars svävar jag väl iväg på ett lyckomoln. Skramlet håller mig kvar i Borlänge. På jorden. I vardagen.

Jag får nog tacka åldern, för med den kom troligtvis modet att bryta ny väg. Gå ditt hjärtat vill gå och lämna ekorrhjulet som jag tidigare sprang i. I det hjulet kom jag inget vart, jag blev bara tröttare och tröttare trots det ökade jag farten. Rädd att känna efter, rädd att ramla ur.

Och tänk att ramla ur kanske är det bästa som kan ske. Jag vet vänner som fallit ur som ser det så, som en gåva. Jag hade någonstans förståndet att kasta mig av. Jag kan inte själv ta åt mig äran, mentalt var jag absolut inte där, men kroppen vek av, den visste att rädda det som räddas kan.

Och nog känner jag mig räddad allt nu när jag ligger på altan och njuter av allt det vackra i mitt liv. Livet är fyllt av gåvor och nu har jag äntligen förstånd att njuta av dem.