Joyful
Känner sådan tacksamhet över hur långt jag faktiskt kommit med mig själv. Inte för att jag tagit mig någonstans, det är mer sant att jag upptäckt ett tillstånd inom mig som är allt jag alltid sökt. Ett tillstånd som vi alla känner igen, det är liksom därifrån vi kommer och det är dit vi tar vägen efteråt också, den största gåvan är att finna kontakt med det just nu, i det här livet, precis idag. Jag är där nu, det spelar ingen roll hur mycket livet prövar mig eller hur mycket gåvor det skänker mig, tillståndet är alltid där. Det kan inte försvinna nu, för jag har funnit det, jag är det.
Det är inget tillstånd heller, det är ett konstant varande som är glädje, kärlek och frid oavsett hur livet ter sig och hur mina egna personligheter uppför sig. Det är bortom allt detta. Det bara är. Varandet behöver ingen kaffepaus, Dubbelnougat, souldance, shoppingtur för att finna dit in. Det bara är, oavsett så är det där och bara är. Och det är min största lycka och glädje att jag funnit källan till frid och sinnesro inom mig – kroppen är verkligen mitt tempel (jag struntar i att förklara djupare med att det inte är inom mig och att kroppen inte är min kropp, det orsakar kanske förvirring… ni som vet, ni vet vad jag menar ;))!
