L I V

2014-11-15

För min egen del så känns det som jag äntligen börjar vakna till L I V på riktigt. Jag hoppas inte det är en dagsslända som flyger förbi, utan att livsglädjen som jag känner spirar, tar form, frodas och stannar kvar. Jag tycker jag förtjänar det – att leva.

Det är skamfyllt är sucka på en blogg om oförmågan att inte leva fullt ut, när människor lider i verkligheten. Människor som lever med ondska och hemskheter inpå. De är de som lider. Inte jag.

Jag önskar jag kunde känna annorlunda, som intellektet tänker. Att jag har det så bra, så i himmelen bra att jag borde dansa fram och sjunga var dag. Att jag borde hylla livet, det som jag har fått… det som jag har. Innan det är förbrukat och över. Innan dess vill jag leva. Allra helst idag.

Men jag tror, och känner, att min (eller en av mina) livsläxa är att lära mig leva. Kanske är det allas vår läxa. Att inte låta klockan ticka och dra oss mot slutet utan gå livet till mötes istället. Jag vill gå livet till mötes. Känna livet i varje steg och andetag.

Det är inget som håller mig fången, varken sjukdom eller fattigdom, inga murar och gränser – det är bara jag. Jag står i vägen för mitt eget liv och välmående.

Och de dagar jag ser mitt jag utifrån min kropp och mitt sinne så är tiden begränsad. Dagarna är räknade. Relationerna likaså. Och de dagar jag har nåden att få uppleva mitt högre jag, själen, så är allt oändligt, kärleken och glädjen och var eviga dag. Allt är fyllt av L I V, även jag och inget kan någonsin ta livet ifrån mig.