Laleh
Ser på Skavlan, vilket fantastiskt första program han sänder. Mycket att beröras av. Laleh är en av gästerna, hon verkar djup och vis, väldigt annorlunda. Precis så som jag känner mig många gånger, djup. Som om jag ser så oerhört långt ner i djupet, mycket längre än många andra. Ser det avskalade. Det som ligger bakom.
För mig har det alltid varit så, att jag kan se det som ligger bortom. Inom. Det är en gåva. Jag förstår det nu. Men som barn var det ibland tungt att bära, allt att se, men ingen som riktigt såg detsamma.
Vet att där inom ligger också visdomen och källan till livet. Men ibland tänker jag att det vore skönt att inte se så djupt, beröras så innerligt, se det dolda. Vara mer som andra. Lite mer schlager liksom. Klatschigare och glättigare. Inte så mycket Laleh.
Skavlan frågar Laleh om varför hon skriver om de stora frågorna, t ex om döden och varför hon inte skriver om kärleken istället. Hon säger att hon börjar oftast så men till andra versen börjar texten bli något annat, något djupare. Hon blir uttråkad.
Jag känner igen mig även här, med mitt skrivande. Jag finner ingen ådra av puls i det lättsmälta, jag vill in i märgen och belysa. Inte kanske varje gång men definitivt mer och mer (just nu). Jag vet inte varför. Har inget svar. Kanske för att vid upptäckten av djupet kan ytan te sig ointressant.