Lämna över
Jag tror verkligen på att lämna över. Lämna över rodret, kursen, destinationen… skeppet till Gud. Jag har trott det länge, men tvekat. Mera tagit ett steg fram och två bak. Börjat lämna över mitt liv, men sen så mitt i överlämnandet ångrat mig och tagit tillbaka kontrollen. Givetvis illusionen av kontroll, men ändå en känsla av kontroll mitt i all kontrollförlust.
För jag tänker som så att vi är här dels för att utvecklas som själar och att leva som människor. Inget av livet är livsviktigt för en själ eftersom Livet är evigt. För ett sinne (ego) däremot är både livsläxan och själva livet hotfullt. Överallt lurar faran. Egot är detsamma som rädsla. Så genom att tro sig greppa någon sorts kontroll tror sig egot känna trygghet. Vad inte egot har koll på är att kontrollen och tryggheten det strävar efter att uppleva är illusioner, en påhittad värld… av egot.
Eftersom egot styrs av rädsla så blir livet begränsat. Det får persienner, rullgardiner, lås och bom, livrem och hängslen över sig, allt för att försäkra sig om att inte utplånas av livet. Där sitter det i sin gömma och kurar, vågar sig som mest ut om rodret, kursen, destinationen och skeppet är under sitt eget befäl. Egot vill ha kontroll. Det är så det överlever.
Men att leva är att släppa taget om egot. Låt Livet självt svepa tag i en, kasta sig över bord om så krävs. Och det är läskigt minsann för ett kontrollerande egobefäl, att lämna över till Gud.
Det kanske inte är nödvändigt men för mig är det livsviktigt. Jag har levt i 42 år utan att leva och med det menar jag att jag för det mesta varit fången av mina rädslor. Jag är det till stor del fortfarande. Och med erfarenhet har jag lärt mig att inte lita på mig själv (mitt ego). Inte ens lite bör jag lita på mig själv. För jag har ingen som helst aning om vart jag ska, varför och med vem. Jag vet inte ens på riktigt, riktigt vem jag är. Jag är totalt förvirrad i mitt ego-grepp.
Så med glädje gjorde jag en lämna-över-ceremoni och bön förra veckan. Jag bad till Gud att visa mig vägen. Visa mig livet. Visa mig mig själv. Jag knäböjde och sa: Jag vet ingenting, har aldrig vetat någonting (även om jag då trott det) och kommer aldrig i jämförelse med Dig veta någonting. Sanningen är inte i mig, den är i Dig. Du är min vägledare. Vägled mig även då jag (egot) protesterar. Låt mig inte hindra dig igen, från att verka i mitt liv. Ske Din vilja, inte min. Amen.