Lilltufflan

2012-03-21

Nu har Izabelle bott hos oss exakt 6 månader och hon är 1 år och 4 månader. Jag ser tillbaka på tiden som gått och inser att jag verkligen tagit till alla mammakrafter jag haft, samlat dem samman och byggt en osynlig men ack så stabil grund åt henne att stå på och utvecklas i.

Jag förstår inte alls hur det har gått till, hur jag har förmått mig att klara denna stora uppgift men jag tackar mina nedärvda modersinstinkter och min starka intuition.

Nu är det ju givetvis inte jag som byggt all denna grund själv, självklart är Nogge en stor del i ’byggandet’ och barnen har glatt hejat på. Men jag ser det som att jag är den som behövt stå där och hålla samman kittet när hon i tvivel och vånda testat om grunden verkligen håller. Jag har behövt vara den som står kvar när hon blåser i sin stormpipa för att visa att kärleken är starkare än alla vindar som kan uppbringas. Kärleken klarar allt. Kärleken är kvar, och kvar, och kvar. Jag är alltid kvar.

Vi har alla låtit vår kärlek sprida sig som ett vattensprideregn över henne. Jag och Nogge har lappat i varandra när den andre behövt andrum. Vi är alla stolta byggare av hennes plattform. Vi är alla hennes familj. För oss är hon en av oss. Och nu börjar vi äntligen se att hon också upplever tryggheten att hon är en av oss. Jag vet att hon är en av dem också, hennes biologiska familj men det förtar inte familjekänslan vi byggt upp. Om hon har tur får hon njuta av kärlek från många håll när hon växer upp.