Medial gåva

2012-08-13

Det är en utmaning att stå still och se vad livet vill visa mig för vägar. Och när vägarna uppenbarar sig så märker jag att jag ibland sakta och lite stretsamt (läs: tveksamt) går åt dess håll även om de alltid ger mig mening och glädje. Jag ser det som att vägen alltid är utpekad, oftast rak och tydlig om, eller snarare när jag lyckas släppa mitt härliga lilla ego, besserwissern där inne som tror sig veta bäst och veta mer… mer än livet – daaaaa!

Tydliga sådana vägskyltar har länge pekat på min andliga väg, min medialagåva. Gåvan som jag ofta föringar och förklarar att den har vi alla, den är inge märkvärdig, den finns hos dig och hos mig. Och jag vet att det faktiskt är så, vi besitter den alla. Sen hur utvecklad och finstämd den blir, vibrationen, är det som avgör hur väl vi lyckas motta kommunikationen.

Jag ber varje dag om mer andlig kontakt. Det är min högsta önskan, då det för mig är det högsta, när vi inser ’deep inside’ vilka vi verkligen är. När jag ser och verkligen förstår vem jag är då vet jag att jag är du. Allt är ett. Allt är samma. Så med den intentionen vem är jag att hålla mina insikter och min gåva för mig själv, främst när andra efterfrågar min hjälp.

Jag tror att det är mitt kära lilla ego (väldigt stort i vissa frågor) som satt sig på tvären. För när jag är i mitt högre jag, öppnar upp för det andliga, det mediala så släpper egots kontroll. Tvångströjan faller och jag kan flyga och färdas bortom sinnets begränsningar. Och det är läskigt för egot som gärna vill fängsla mig med skärp och livrem, det är läskigt nu när jag skriver det här inlägget men sanningen är att det är helt gudomligt befriande, lätt och ansträningslöst för mig och min själ att vara i den här kontakten. Det som är lätt är rätt. Jag råkar ha väldigt lätt för att försätta mig i det här tillståndet och jag vill gärna vara här mer. Livet har visat mig vägen jag kan välja och jag ber om modet och förståndet att skrutta iväg på den med lätta steg och barnets nyfikenhet på vart det leder.