Medveten rädsla
Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
.. och tusen tack för att NI delar med er!
Varmkram ♡
Vad fint du skriver och så sant..känner igen så mycket men behöver bli påmind om och om igen…att omfamna min egen känsla oavsett vad somdyker upp…att det är helt ok att vara allt man är, så svårt men så sant. För mig är det viktigaste ordet omfamna (mig själv och alla känslor) och tillit… Tack för att du finns och för allt du delar med dig! <3 <3 <3
Hittade din blogg av en slump på nätet när jag satt och gogglade på livet, yoga m,m
Nu är jag så glad att jag hittat den!
Det du beskriver får mig att känna igen så mycket. Jag har nyligen påbörjat att gå in i fasen ” stanna upp, spring inte ifrån” och det är svårt. Men samtidigt så befriande.
Att på något sätt ge upp mot stressen och springadet.
Tack för dina ord!
Så klokt, så enkelt, så självklart Sofia och samtidigt så svårt på gränsen till oöverstigligt. Jag vet att du förstår vad jag menar. Det oöverstigligt svåra finns bara som en aspekt av rädsla hos mig själv, utan den aspekten är det just bara enkelt och självklart.
M Scott Peck skrev; ”Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”.
Det du skriver i texten om att stanna upp och acceptera bagaget med rädslor och andra begränsningar, blir för mig en bekräftelse på det Peck skriver. Jag arbetar på det, att acceptera och släppa taget om ryggsäcken så att livet blir mitt oavsett utmaningar och omständigheter.
Tack Sofia för inspiration.