Mitt i nuet

2014-02-12

Det finns inget lidande i nuet. Jag vet och förstår, att i mitt nu kan inget lidande existera. Bara och endast om och när jag själv inte är där… i nuet alltså så sveper lidandet in. Oron över morgon, spänning inför mötet på eftermiddagen, sorgen över svunna tider och människor som lämnat, saker jag skulle gjort annorlunda, saker jag vill göra sen… allt är hämtat ur sinnet. Sinnet växlar mellan, dåtid och framtid. Alltid före eller efter. Alltid någon annanstans.

I nuet vibrerar själen. Livet självt. Inte bara mitt liv och min själ, utan hela skapelsen. I nuet finns bara varandet. Det vilsamma varandet. Det kan såklart innehålla handling men inget görande. Jag diskar, jag är där helt och fullt i min handling… i stunden, med det jag gör – jag är där. Jag är med mitt varande med barnen, inte mitt görande. Jag är där med mitt varande i mötet med andra, inte med gamla spörsmål och hemliga agendor, bara där med den som är. Som den är just nu.

Det är inte alltid alldeles lätt att värja sig när sinnet kämpar med sin dragkamp att rucka mig ur nuet, men det går. Jag påminner mig ofta om att här och nu är det bra. Det kan räcka med att fråga mig själv, hur känns det att glädjas i mitt nu?