Mitt skrivande

2013-08-13

… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.

Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.

Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.

Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.

Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.

Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!

Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.

Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.

Namaste