Mitt tempel
Det har varit en lång resa, 10 år säger min vän Eva att hon försökt hjälpa mig acceptera och således älska min kropp. Poletten behövde minsann sin tid för att ramla ner.
Jag fann någon att ta rygg på och inspireras av, vännen Anna-Moa är den enda jag känner som äger sin kropp, äger sin skönhet och äger sitt liv. Jag ser såklart skönhet i många andra men just Anna-Moa äger den och precis som hon äger sin skönhet så vill jag också äga min. Hon lär mig att stå stolt, se det vackra och plocka fram mina styrkor.
Så resan har varit lång att acceptera och älska min kropp. Och det känns såklart sorgligt att det tagit sådan tid, att jag ska behöva bli 45 år innan jag kommer till ro i min kropp. Men jag ser det istället som en gåva, för jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag skulle finna ro i mitt tempel. Och nu är jag här, det bara hände från en stund till en annan. Den långa processen var slut, något tog över, kanske var det min vilja som till slut befästes eller kanske var det ett gudomligt ingripande – det känns iallafall som ett mirakel och jag är så tacksam.
Min intention var aldrig att bli smal, trots att det var den intentionen jag ofta uttryckte. Men när jag synade den så handlade det om min önskan att känna mig vacker och snygg. Så jag ändrade min intention till att vara belåten över min kropp och njuta av den och vips så föll allt på plats. Jag landade där jag hör hemma – i mitt eget tempel.