Möte

2011-01-16

Oj, vad jag får möta. Känslor som flyter upp till ytan redo att frigöras. Jag släpper ut så gott jag förmår. Jag stannar, har ju inte så mycket val, även om jag stundvis är sugen på att åka hem. Det är jobbigt nu. Men jag vet att det är bra saker för mig att gå igenom och jag kan inte vara i en bättre miljö, jag blir så omhändertagen, alla sluter upp med en kram eller strykning på kroppen när jag gråter – det är så fint och kärleksfullt – mina kursvänner är underbara.

Jag har gråtit mycket idag, det väcker så mycket inom mig. Det började i natt när vi hade besök av råttor, åtminstone en av dom sprang i vårat innertak. Jag var så rädd! Låg inne i min säng omgiven av myggnät och grät och bad. Min rumskamrat Anna är en skänk från ovan, hon kröp in i sängen med mig och tröstade mig som ett litet barn. Det var så skönt!

Jag är livrädd för råttor och att ha dem på rummet är en plåga. Jag behöver tydligen möta detta nu. Jag är kanske redo. Mina böner hjälper. De gör stöd och kraft när rädslan är för övermäktig.

Jag bad om att råttorna skulle gå iväg och att jag skulle få sova tryggt. Och det måste ha funkat, för jag vaknade på morgonen och hade somnat om ganska direkt och inte hört några fler råttor.