Muren föll

2013-09-25

Det händer mycket nu, hela kroppen vänds ut och in känns det som. Fysiskt som något som bränner från insidan. Förstår att jag frigjort något gigantiskt när jag skickade iväg mina manus, något jag burit länge länge. En rädsla att ta ton, göra mig hörd, visa vem jag är. Även om du som känner mig eller läser min blogg säkert upplever att det är det jag gör dagligen så kan jag bara säga att jag ännu inte vågat visa allt, säga allt jag vill säga och visa hela mig. Jag är inte bara rädd att visa min sårbarhet och utan även mitt ljus. Jag är fortfarande rädd att visa vem jag är, utan masker och utan roller. Visa mig helt utan skydd.

Rädd att inte vara älskad för den jag är.

Det är skydden som rasar av nu. Ett stor mur jag bar omkring mig föll när manusen damp ner i botten på den gula lådan. Jag släpper kontrollen. Jag gör mig fri. Fri och lätt. Faller som ett höstlöv ner mot marken och låter livet föra mig vidare. Tack gode Gud att jag har tillit till Livet självt. Att jag vet att allt är omhändertaget… av något större än mig själv. Idag bäddar jag ner mig på soffan (när tillfälle ges) och bara är med det som bränner på insidan.

Jag svek mig själv.
Såg inte att jag –
även jag –
var vacker.
Såg inte att jag –
även jag –
var en del av skapelsens under.
Att
även jag –
var en del av
det allomfattande,
ofattbara,
oändliga.

Jag såg bara muren.

Catharina Liebenholtz