Naken
Tränar mig i att vara naken och sårbar. Det ligger liksom inte för mig, jag har gömt mig hela livet bakom masker som skydd för att dölja det som smärtar. Mina känslor. Iklädd ett leende och snabba steg tagit mig igenom livet. Ett råd jag faktiskt fick från min mamma. Kanske hade hon som jag lärt sig det av någon, att gå fort och se glad ut för att undvika skammen.
Att klä av mig alla masker och våga vara naken, det är så jag vill leva. Maskerna har fyllt sin funktion, de har skyddat mig från att känna den värsta smärtan men de har också bestulit mig glädjen. Ett skydd är ett skydd. Sitter man i bunkern missar man livsäventyret – så är det bara.
Det har väl troligtvis varit mer som ett filter, filtrerat bort det mesta av topparna och dalarna. Och som jag skrivit förut, fått mig att springa ekorrhjulsloppet. Sprungit med andnöd och kramp.
Det är när jakten är över och lugnet lägger sig jag känner hur maskerna skavt, det smärtar att både se vad de skyddat mig från och vad de bestulit mig av.
Att det ska vara så himla svårt att leva naken. Och väldans lätt att iklä sig masker. Att leva naken är att leva sant. Leva ärligt. Vara jag. Det borde vara det enklaste i världen… om det bara inte gjorde så ont.