Perfekta kroppen
Vet inte ens när jag började mitt missnöje mot kroppen. Minns en tid ville gå ner 3 kg för att ”må bra”, sedan 5 kg för att ”trivas i min bikini”, och sedan 7 kg … alltid en strävan mot en siffra på vågen eller storlek på kläderna. För vad? Vad var det jag skulle göra sedan då jag uppnått resultatet?
Jo, då skulle jag bada med barnen om sommaren, då skulle jag köpa mig en snygg bikini, eller de där snygga jeansen, då skulle jag gå på sommarfest, strosa på festival … då skulle jag vara glad och njuta av mitt liv.
Så alltså inte nog med missnöjet till vikten, jag beskyllde även kroppen för att beröva mig glädjen och livet. Jag höll den skyldig till att livets dagar föll mig ur händerna en efter en.
Någon skrev en kommentar till mig att övervikt alltid är en fiende för att den belastar organen, och med friska organ så lever vi längre (typ) – men problemet var inte min livslängd, problemet var alla dagar jag inte levt. Alla dagar jag vaknar i fortsatt väntan på livet. Problemet var aldrig kroppen, problemet var min syn på min kropp. Problemet var att jag inte förstod att livsglädjen finns inom mig och har ingenting med kroppens utseende att göra.
Låt inga fler dagar eller somrar passera i väntan på den perfekta kroppen, den dagen kommer aldrig, för det första för att ingen kropp är perfekt och för det andra för att du redan är fullkomlig som du är.
