Plockar upp ädelstenarna
Min process de senaste åren har varit att bli medveten om mitt bagage. Bagaget i form av stenar jag bubbat runt på genom livet. Jag har förmått att stanna och känna på dem, gett mig in i smärtan som bärandet har varit. Känt på skavsår och värk. Fått insikt i varför jag så envist släpat dessa tyngder. Vad de inneburit för mig på ett djupare plan, som gjort att jag hållit mitt bagage intakt. Och fått mig att se det vansinniga mönster jag haft av att lägga på mer sten på bördan, alltså fortsatt att fylla min ryggsäck.
Varje sten har representerat; beteendemönster, värderingar, relationerna i mitt liv, alla relationer, allt jag pysslat med ifrån jobb till intressen till andra ”måsten”, mm. Jag har börjat ”känna och begrunda” dem alla. Och med allt detta och genom alla åren så har min identitet blivit dessa stenar. Jag har blivit så fäst vid min ryggsäck och dess innehåll att jag tappat kontakten med mig själv. De har blivit jag; bloggen, yogan, vännerna, barnen, barnens aktiviteter, min attityd, mina rädslor, mitt förhållningssätt, min utstrålning, min ton, hur jag äter, när jag sover… ja, alles! Allt har blivit jag. Och ingenting av detta är jag. Inget. Inte ens det käraste jag har barnen… eller yogan är jag.
Jag vet inte vem jag är och utan ryggsäcken känner jag mig tom även om jag vet att den inte heller var jag. Jag känner mig tom eftersom jag inte vet vem jag är utan att bära – bära livet på mina axlar.
Så nu när jag väl blivit tömd tänker jag inte gå in i panik och fylla på igen. Istället tänker jag välja varsamt. Inte det som jag ska bära utan välja det som fyller mig. Låta gråstenarna ligga kvar och istället ge mig tid att finna ädelstenarna. Ädelstenar i form av vänner, aktiviteter, arbete, förlustelse och egenskaper.
Med åldern har jag tyckt mig se i andra att det väcks en pondus, en pondus av ”jag tar ingen skit”. Så jag tar sats med denna pondus eftersom livet är mig förunnat och fyller mitt liv med juveler.
Because I´m worth it!