Precis allt…

2012-11-20

är omhändertaget är sanningen jag vilar i.

Jag ber om att få släppa det sista av kontrollen och bara ta emot vad livet vill ge. Jag vill leva lätt, ansträngningslöst och jag vill njuta av det som ges. Förr, när jag mest hade fokus på mitt eget görande, givande, planerande… så missade jag så mycket, jag missade gåvor som gavs till mig. Jag var mer upptagen med vad jag själv skulle ge, istället för att uppleva vad jag egentligen fick. Mer intresserad av vad jag själv skulle säga, istället för att vara där och lyssna på vad som sades. Mer fokuserad på vad jag sen skulle känna, istället för att känna nu. Jag hade oftast två lägen, planera för framtiden eller oroa mig för framtiden. Jag trodde det första var det kloka, det rätta, det andliga.

Nu tror jag på något annat. Jag tror att det andliga är att leva nu, precis just nu när fingrarna smattrar mot tangenterna. Jag vet att livet är fullt av överflöd. Det har det alltid varit. Jag har aldrig haft dörren öppen förut för att ta emot det. Jag var fullt upptagen med att sköta livet självt. Jag trodde det var ett livstidslångt jobb som skulle göras. Görandet var min passion. Passionen som slocknade och förgiftade. Görandet (sinnet) blir aldrig klart, får aldrig nog. Det bara matar på och matar på. Åren går och det där riktiga livet, den stunden jag ska sätta mig ner och njuta den bara skjuts på framtiden, längre och längre fram… tills vad då, nästa liv.

Jag är så innerligt tacksam att jag har öppnat dörren och släppt in livet. Öppnat mitt hjärta för det sanna och eviga i mig. Jag får så mycket gåvor var dag. Livets bästa gåvor. Som en lunch med en vän. Ett leende från ett barn. En ostyrig sockerdricka i kroppen. Ett samtal från min kära mor, som berättar att efter de tre gånger hon fått Deeksha så har hennes värkande kropp fått liv. Vänner som ser mina barn. Lyckan av att jag ser mina barn. Skratt. Närhet. Ömhet. Leende… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det kanske ter sig som förut, det kanske ter sig som en vanlig dag i ditt liv. Jag vet bara hur det är för mig, förr var det likadant. Dörren var öppen, det lyste i huset, ingen var hemma. Jag var fullt upptagen med mitt görande. Skillnaden nu är att dörren är öppen och jag är hemma.

Namaste