Rädd att bli kvar

2013-09-12

Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.

När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.

Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.

Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.

Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.

Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.

Foto: Gunilla Persson