Så är lagen

2012-07-23

Jag öppnar knappt datorn, jag läser och mediterar, läser och mediterar. Så fort barnen somnat eller de är upptagna med annat så läser jag och/eller mediterar. En av böckerna jag ramlat över är Attraktionslagen av Esther och Jerry Hicks (Abraham) som jag köpte på Ljusbubblan i Gävle förra veckan. Och när jag skulle till Vattumannen igår så var det stängt, och jag som traskat hela Drottninggatan för ett besök såg att grannbutiken var öppen, en bokhandel med begagnade böcker. Jag fyndade en bok om barnuppfostran Den kompetenta familjen av Jesper Juul och Mosekoden av James F. Twyman. De är dessa tre jag varvar mellan, fast mest inne är jag på Attraktionslagen som även Mosekoden handlar om, för genom den lär jag mig attrahera det jag önskar och då faller även min kära familj med in i mina meditationsattraktioner såklart.

Jag har alltid trott på attraktionslagen utan att förstå hela vidden av den och vilket totalansvar jag har över mitt eget liv. Jag vill gärna se det som universumskraft när ödet slår till, eftersom jag inte tror på ödet utan att allt har en mening. Nu vet jag att all mening startar inom mig och vill jag ändra utfallet så behöver jag ändra mig själv. Jag fyller mitt liv med mening. Men det är inte det som är min ”issue” utan det är den om Tillåtandets konst som jag nu lär mig.

Jag lär mig (och programmerar om mig) att tillåta andra leva i sin attraktionskanal och att tillåta mig själv att leva i min. 
Jag har all rätt och faktiskt all skyldighet (mot mig själv) att leva i mitt ljus och följa min sanna väg. Även att attrahera mer ljus (dvs kärlek, harmoni, glädje, frihet). Genom att jag tillåter andra att leva sin livsväg så möter jag också människor som tillåter mig att leva min. 

Förr har jag trott att jag måste tona in mig på andras frekvenser/attraktioner för att möta dem. Jag har inom mig haft en tro att jag gör bäst nytta genom att vara som andra. Att om andra mår dåligt så bör nog också jag må lite dåligt, att det rimmar illa om jag trallar på i mitt liv om någon annan har det tungt. Att om inte vännen får dansa så gör jag bäst i att sitta med henne istället för att tacka Ja till livsdansen även när jag egentligen vill dansa. Och om jag allra helst lyssnar på P3 och någon annan vill lyssna på Mix Megapol så ”måste” jag styra in frekvensen till 105,5 för att vara en ”bra människa”. Nu lär jag mig att vi väljer själva våra frekvenser och livsdanser. Jag dansar min. Du dansar din. Och glädjen är när vi möts där på dansgolvet… eller inte. Alltid möter jag de jag ska möta och vill jag dansa så är det någon där som bjuder upp, för så är lagen.