Self love

2017-09-10

Jag har svårt att finna ut betydelsen i att älska mig själv, ordet älska känns så stort, diffust och ogreppbart på nått vis. Jag förstår att jag ska älska mig själv men det lär mig inte hur. Jag vill alltid veta – hur.

Så såg jag ett klipp i morse på youtube med Mimi Ikonn och då ramlade liksom poletten hela vägen ner. Jag kommer inte hela vägen till att älska mig själv för att jag fortfarande dömer mig själv. Daaa, det var som ett halleluja-moment!

Så jag tänker att okey, jag letar efter dömandet först. Ser jag mitt dömande och min självkritik så vet jag vart jag ska lägga in dosen med acceptans, för acceptans är nämligen vägen till självkärleken.

Vad är det jag inte accepterar med mig själv?
När dömer jag mig själv?
Vad dömer jag mig själv för?

Jag kan se att jag (fortfarande) dömer mitt utseende och min vikt. Jag dömer mig själv när jag är lättretlig eller tappar humöret. Jag dömer mig själv som lat och obeslutsam. Jag dömer till och med mig själv för att jag inte orkar allt jag vill. Jag dömer ibland mina tankar och mina beslut.

Det finns som sagt mycket utrymme för kärlek här. Svepa över mig själv med acceptans, förståelse och tillåtelse till att vara som jag är. Vara den jag är.

Att älska sig själv är att acceptera sig själv. Acceptera både det ljusa och det mörka, det höga och låga, det bubbliga och det sega. För inget är rätt eller fel. Och ingen är perfekt. Alla sidor finns inom oss alla. Och min förmåga att älska mig själv avgörs i min förmåga att acceptera mig själv. Och hur kommer jag till acceptans – jag slutar döma.