Själens sår

2014-01-02

Ibland hör jag uttryck som att jag ska läka min själ, min själ sörjer, jag vill bli hel i själen. För min egen del så tror jag inte alls att själen har några sår att läka. Som jag ser det är själen ren och skär kärleksenergi. Ren i sin sannaste form, helt fri från oro, ångest, lidande, stress, dömande what so ever. Själen är ”pure love”. Transparent. Ren. Fri. Flödande. Gudomlig. En kärlek så ren och sann att vi sällan kunnat förstå dess höga vibration.

Det är inte till vår gud(omlighet), alltså vår själ vi behöver be om förlåtelse för våra synder utan vi behöver förlåta oss själva. Hos Gud finns inget att förlåta eftersom det inte finns några oförätter registrerade där. Det kan omöjligtvis finnas det. I själens energi är vi alla perfekta och älskade som vi är i vår ofullkomlighet. Det som hindrar oss från att uppleva och ta emot den kärleksenergin är vår egen oförmåga att förlåta oss själva och andra.

Så länge jag väljer att hålla kvar mitt dömande mot dig och/eller mig själv. När jag väljer att se dina och/eller mina brister. När jag fortsätter att ge mig den på att du och/eller jag borde vara på ett visst sätt och inte accepterar mig/dig precis som vi är så håller jag mig själv fången i sinnet (egot) och alltså fortsätter mitt lidande. Det är inte själen som lider. Det är min identifikation med egot som gör att jag lider. Det är min egen domare i domstolen och offret i soffhörnet och martyren på gatan och förövaren i hemmet som lider – alltså jag när jag envisas vid att stanna kvar i sinnet. Då lider jag. Det är ”jag” som behöver läkning. Det är ”jag” som lider. Det är ”jag” som vill bli hel. Men det jaget kommer aldrig bli helt, för det jaget är sinnets (egots) och jag kan uppehålla mig där så länge jag önskar, mitt lidande lär stanna kvar om än i andra former, men det stannar.

Jag kan också förlåta mig själv. Jag kan kapitulera och be om hjälp. Ropa till mitt innersta sanna väsen, alltså inte ”jaget” utan själen och be om att dess kärlek omfamnar mig så innerligt att jag för alltid ser skillnad på min identifikation med egot (och alltså lidandet) och min sanna sessens – då blir jag fri för all tid.

Och jag behöver inte vara ett dugg troende för att komma i kontakt med själen. Det räcker med att tro på något gott, något större, något varmare inom mig själv. Har jag blivit präglad sedan barnsben om att vara syndig eller elak, vara fel, så kan det vara oerhört svårt att tro på att den godhetens källa även finns inom mig. Men det gör den, tro mig. Den finns i dig. Den finns i mig. Ingen själ är godare än någon annan. Inom oss är vi alla en stor och varm pulserande kärleksenergi. Vi är ett med varandra. Det är där vi ska mötas. Det är där vi läker alla våra sår. Själen har inga sår men den erbjuder den gudomligaste av nåd och läkning.