Spöke
Jag har sett TunnelMaria idag
kom Oscar hem från förskolan och sa. Hon åkte i en rund gul bil, vi såg bilen, sa han.
Såg du henne sa jag?
Hon har streck på ögonen, sa Oscar och visade som kryss utanpå sina egna ögon. Och så har hon en svart morgonrock. Det är sant! Säger Oscar upprymd.
Han är ivrig när han berättar. Rädd och exalterad. Olustig känsla för mig som förälder.
Hon har en pil i magen också, säger han.
Inatt kommer jag drömma mardrömmar säger Oscar, för TunnelMaria är läskig.
Jag tröstar och lugnar. Säger att du har ju faktiskt inte sett henne. Hon kanske inte finns. Och vi tar hand om dig. Vi finns alltid här, jag och pappa och tar hand om dig. Dörren är låst. Vi finns här. Det är bara att ropa, så kommer vi. Och du kan alltid be till Gud, eller hålla i din magiska sten om du är rädd – du är aldrig ensam. Och förresten, så kan du tänka att Maria är snäll. Alla är snälla innerst inne.
Det ska nog gå bra, säger Oscar och lägger sig tillrätta och somnar in.
Berättelsen slutar där för dagen, men jag är rädd att den fortsätter imorgon. Ska be lärarna prata med barnen. Det är nog fler barn som är skärrade och oroade.
Själv hörde jag talas om spöket TunnelMaria i tonåren. Hon skall enligt berättelser synas på nätterna vid någon tunnel vid älven, mot SSAB om jag minns rätt.
Sorgligt att se sin nyssfyllda sexåring vara uppjagad av spökhistorier – känns som livet är tuffare nu…