Större ansvar

2012-03-19

Blåsten biter tag i mig, har precis rullat barnvagnen i lä och tagit skydd själv inne under en filt och med en kopp kaffe i handen. Barnen är lämnade på skolan, de är så lyckliga att de ska gå hem själva idag. Vi har tränat några gånger på att de går hem själva. Känns tryggt att göra det när det inte är nödvändigt, jag är ju ändå hemma och kan lika väl hämta dem och just därför känns det så bra att de får träna i sin egen takt på att gå hem. Ångrar de sig någon dag så är det bara att ringa, så tar jag bilen ner och hämtar upp dem.

Oscar har det stora ansvaret, Maya vet att hon skall göra som storebror säger, han är liksom ledaren på promenaden hem. De går en väg vi har gått många gånger och de måste gå. Oscar har ju annars en starkt utvecklad tävlingsinstinkt, vad nu den kommer ifrån, och skulle väl kunna kuta hem för att det ska gå snabbt, men nu behöver han gå i Mayas takt.

Jag sitter som värsta curlingmamman och väntar i fönstret när de går upp för gården, varje minut innan jag skymtar dem känns som en evighet och jag inser att jag har en del kvar att släppa taget om i mitt kontrollbehov. De spatserar så stolta och första gången de kom hem själva bubblade Maya av lycka och sa: Vi har pratat heeeeeela vägen hem!

Så i eftermiddag sitter jag där i fönstret och väntar och förhoppningsvis släpper taget om ännu en liten kontrollbit och när de kommer in väntar ett smarrigt mellanmål, smörgås och O´boy.

Snigelmammelycka