Sitter i den stora salongen – Kråkslottet är stort och vi nyttjar bara ett plan tack o lov! Jag hör inte vad barnen säger i den andra delen av våningen och det tar låååång tid att torka golven vill jag lova!
I söndags flyttade vi in fysiskt och nu först kan jag säga att jag bor här mentalt och känslomässigt också. Känslorna behövde få utlopp först innan acceptansen och tacksamheten växte fram. Allt är en process. Ibland är jag så j-ä less på processer, men bara ibland, för oftast så känns det skönt att sköljas fram i livet och växa som människa. Men under några dagar har jag haft det tungt och jobbigt och då blir det tröttsamt med processer, då vill jag bara gömma mig i en trygg famn som ett litet barn och bli omhändertagen. Och den famnen finns ju inte riktigt… eller förresten jag har många vänner som omfamnat mig och gett mig stöd – tack alla – men den där famnen som egentligen är den som läker inom mig, den behöver jag öppna till mig själv och det har jag som tur är lärt mig, att stanna upp och fånga upp de känslor som kommer.
Och nu när jag läser vad jag skrivit så låter det som om det värsta varit flytten, men så är det inte. Det har varit väldigt jobbigt i en annan del i mitt liv också. Men jag sörjer och tröstar och reser mig snart igen. Boar i mig i Kråkslottet med mina nära och kära och har tillit till att livet bara vill mig väl.