Jag är egentligen inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte haft förmågan att leva medans livet begav sig.
Minns terapeutens ord ”Du ska leva Savita!” Något han upprepade ofta till mig, när vi sågs i stödgruppen för medberoende. Jag släppte taget om gruppen, eller snarare blev vi ”gamlingar i gemet” utslängda efter en tid, då det var dags att stå på egna ben. Stödgrupper, terapi, 12-stegsprogram är ju ändå bara verktyg till det riktiga livet. Det vi kanske inte har förmåga eller mod till att leva.
Leva är som med kärlek, det blir för flummiga (eller stora) ord för mig. Jag får liksom inte grepp om dem, jag förstår dem inte. Kärlek har jag skrivit om förut. Men orden från terapeuten har följt mig, hur fasen lär jag mig att leva?
Jag har tänkt mindfulness, Carpe Diem, bara för i dag … men ändå inte hamnat helt rätt. Så började jag tänka på njutning. När jag njuter så upplever jag livet. När jag njuter så är jag mindful, jag är där liksom. När jag njuter slappnar jag av och släpper in kärleken (= friden) i mitt liv.
Min intention med livet är numer, att njuta av det. När jag en vacker dag färdas till andra sidan vill jag se tillbaka på mitt liv och känna: Wow, vad jag njutit och uppskattat det!
Carpe diem, fånga dagen
Vem har gett dig garanti
Att den morgon som just grydde
Följs av flera i ditt liv
Carpe Diem, fånga dagen
Har du gjort allt det du vill?
Har du lyssnat, har du älskat
Har du hunnit stanna till?
Carpe diem, fånga dagen
Tänk om det din enda är
Står du nu där du vill vara
Går du dit ditt hjärta bär
Carpe diem, fånga dagen
Lev ditt liv, ja vänner njut!
Mörkret faller, sanden rinner
Sakta ur ditt timglas ut
Maria Bergström