Artiklar med etiketten ‘kristen’
Kurs: Stärk din kontakt med Gud
STÄRK DIN KONTAKT MED GUD
Vad är Gud, och framför allt vad är Gud för dig? Hur gör man för att ta kontakt med Gud och hur vet man skillnaden på sin egen röst och Guds vägledning? Måste Gud vara en mossig gubbe bland molnen eller kan Gud visa sig som en uppdaterad cool hen ála 2018. Kan du be utan att vara kristen och hur ber du då? Och kan du be om vad som helst? Vad som helst!
I den här kursen så lär jag ut tekniker för att skapa din personliga relation till Gud – precis som du vill ha den. Du kommer också lära dig göra dina egen Daily Rituals och Morning/evening Prayers, få ett personligt Godminded Mantra, webinar och vägledda meditationer.
Syftet med kursen är: God, Goals, Glowing and Growing.
Dvs Gud är meningen, målet (goal) är att stärka kontakten med Gud, när du har kontakt med Gud och när din tillit växer kommer du GLOW och för att lyckas med allt detta kommer du behöva (grow) växa, utmana dig själv och lära dig nya förhållningssätt.
Detta är en pilotkurs för mig och är därför till nedsatt pris. Begränsat antal platser.
DATUM: 1-28 februari 2019
VART: I en sluten Facebook-grupp
KOSTNAD: 700 kr
ANMÄLAN: mail@savitanorgren.se
Min gud är inte kristen
Jag har haft en gudstro sedan jag var barn. Kan inte sätta fingret på när jag började tro, på nått vis känns det som jag alltid har trott på gud. Några kristna personer som betydde mycket för mig och min tro när jag var liten var mormor, Åke och Elsie. Jag minns när jag träffade några kyrkvänner till mormor att jag inte uppfattade dem som snälla. De hejade knappt och hade inga ord övers till barn. Jag tyckte det var märkligt då de trodde på gud och gick i kyrkan – borde de inte vara snälla?
För mig är andlighet att vara snäll. Att alltid försöka möta upp andra med välmening och godhet.
Och även om jag inspireras av litteratur skrivna av kristna så läser jag lika gärna om buddhism, hinduism och andra trosuppfattningar. För mig blir inte en religion tillräcklig för att beskriva gud. Även om jag tror att det är andemeningen i alla religioner – att beskriva alltet.
Den gud som jag upplever att jag får kontakt, tröst, hopp och vägledning ifrån är inte bunden till någon religion. Att förpacka gud vore som att stå vid stranden och fylla en hink med vatten och kalla det havet. Ja, det är givetvis vatten från havet, men genom att se ner i hinken så kan inte havet helt upplevas. Havet är en mäktig och makalös upplevelse. Lika så gud.
Och även om religioner ger fantastiskt stöd och hopp till människor världen över så ser jag att det också många gånger begränsar och separerar. Jag tror på min gud, alltså måste din vara fel. Och så försvinner snällheten.
Tänk om gud inte kan förpackas i religioner, även om det bara är den goda andemeningen att beskriva gud. Tänk om gud helt enkelt är något gott och kärleksfullt som vill oss väl. Och tänk om den godheten inte är där uppe bland molnen utan inom oss. Inom – för att det ska vara lätt att finna trösten, hoppet och även glädjen när vi behöver det som bäst.
Yoga, ingen religion
Det är sorgligt att just troende är rädda och kanske rent av fientliga mot andras tro eller vägval i livet. Vill påpeka att jag inte syftar till krig i mellanöstern eller i världen utan jag menar den rädsla och fientlighet jag själv kan möta när någon som ser sig som troende fördömer mig, yogan, mina livsval eller ännu värre, fördömer min tro.
Mångfalden, olikheterna, åsikterna, värderingarna är ju alla olika, precis som personligheten och utseendet. Jag är troende och just därför är jag trygg i att jag är skapad precis så som jag ska vara. Precis som Du. Det finns inte en sten, en fura, en tiger, ett berg, ett moln som är fel proportionerat, allt är som det ska. Hela jorden är omslingrad med natur och djur som lever i frid över sin egen varelse. Det är bara människan som vill förändra, inte bara sig själv utan alla andra. Naturen lever i acceptens över sitt varande. Det betyder att de låter allt vara som det är skapat. En koala har helt annorlunda drift och egenskap än en orm, eller om vi jämför med en örn. Det är som det ska. Till och med människan accepterar det – dess olikheter.
För mig är tro kärlek. Kärlek till mig själv. När jag finner kärleken till min personlighet, mitt utseende och mina livsval. Finner kärleken trots det jag kallar mina skuggsidor (dåliga sidor), skavanker och dåliga omdöme då har jag kommit långt. För jag tror att just den kärleken för mig närmare in mot min kärna, mitt centrum, jag kallar det min själ. Och när jag är i kontakt med min kärna (min själ) då är jag bara kärlek. Eftersom fördömandet, förminskandet, förstorandet, tyckandet och allt annat som för åsikter med sig – hör sinnet till. Sinnet har sin urkraft ifrån rädsla. När vi fördömer oss själva eller andra. Fördömer andras person, tro eller vägval då är vi i sinnet och som jag ser det långt ifrån vår tro, vår kärna, vår själ.
Jag märker på mig själv när jag är ocentrerad. Då börjar dömandet och tyckandet om mig själv och andra tala högre. När jag är centrerad, alltså i kontakt med min själ, hjärtat, då känner jag inte ens acceptens utan då känner jag något större – jag känner kärlek till mig själv. Och när jag kommer ännu närmare kärnan så känner jag kärlek till allt i mitt liv och alla människor. Och även deras livsval.
Det är inte jag som känner den kärleken. Jag har närmat mig Gud, eller vad vi nu väljer att kalla skaparen av allt liv. Det är dennes kärlek jag känner då jag i kontakt med min själ. Och när jag är där, i djup kontakt med min själ så skrattar jag gott inom mig, för jag ser att det är ingen separation mellan mig och skaparen, så det kan omöjligtvis finnas en separation mellan dig och mig, oavsett om jag kallar mig yogi, du kristen och den andre muslim. Det finns inget som separerar oss för vi är alla ett. Det finns bara en kärna av gudomlig närvaro. Det är väl fantastiskt om vi alla tar oss dit. Jag litar på att den som skapat oss visar var och en av oss dess rätta väg till källan av kärlek – jag litar till det även när våra vägar skiljer sig åt och den vi tillber är olik den andres. Jag litar till Gud.
Det här inlägget är skrivet med energin jag känner när jag läser i tidningen att någon fördömer att skolan låter eleverna delta på Yoga. Jag har läst så många böcker och gått flertalet utbildningar, varav den längsta under 2 år för att fördjupa mig i yogan och jag vet nu med säkerhet, både genom det jag själv upplevt under de 11 åren jag utövat yoga och genom all litteratur jag läst att yogan är ingen religion. Yoga är förening av kropp och själ. Genom kroppspositioner (asanas) och andningsövningar (pranayama) så centrerar jag mig. Jag vänder min utåtriktade flackiga blick inåt mot mitt centrum. För det är där i sökandet av mitt centrum jag finner kärnan (själen) och där finner jag kärleken till mig själv. Den sanna och stora kärleken, den utan dömande och rädsla. Det vackraste vi kan ge våra barn är – kärleken till sig själva, så jag bugar i full tacksamhet och respekt för de skolor som inte bara insett det utan även väljer att Ge den närvaron till sina elever – närvaron med sig själva.
Med andakt
Åkte till St Tuna Kyrka för att tända ljus under Allhelgonakvällen. Vi har våra nära och kära begravda i Norrland eftersom min familj är därifrån. Men vid Stora Tuna brukar jag tända gravljus på Elsie och Åkes grav. De var som reservmormor och morfar till mig då jag var barn, min längtan efter äldre i mitt liv och det 100 mil långa avståndet till rötterna gjorde att jag sökte kärlek och närhet där den fanns tillgänglig. Det gjorde den minsann hos Elise och Åke, de hade inga egna barn och alltså heller inga barnbarn. Elsie var hälsokraften själv och inspirerade mig tidigt till ett hälsosamt liv, det förstår jag nu även om det tagit årtionden att inse värdet av att leva hälsosamt och hur att leva hälsosamt.
Mormor visade mig tidigt vägen till tron på Gud. Och Elsie och Åke var tryggheten själva i gudstron och tog med mig till Korskyrkan här i Borlänge och de var de som gav mig min första bibel, då fyllde jag nio år. Min andra gavs till mig när mormor dog. Jag fick med stolthet och ära ärva hennes gamla vällästa Bibel.
Fann inte Elise och Åkes grav, trots att jag varit där så många gånger. Jag lös med mobilen framför gravstenarna där graven legat, men jag upptäckte den inte. Kanske sköts gravarna bara en viss tid, sen lämnas plats åt nya. Eller så var mörkret för tätt för att finna det jag sökte. Jag tände mitt ljus vid en gravsten full av mossa, den såg ensam ut. Bad en bön och ställde ner ljuset. Det kändes fint. Sen satt jag länge i kyrkan, jag tänkte be men närvaron var så stark, jag fann ingen kontakt med sinnet, hittade inga ord, inga önskningar eller böner – det gav mig allt jag kunnat be om att bara sitta där utan att förmå röra mig. Det var andaktsfullt.
Sökte sen på svenskagravar.se och fann att, gravrätten har återgått till upplåtaren.