Tårar
Det är tårfyllt att var förälder. Iallafall känns det som jag har fått närmare till gråten sen jag fick barn. Jag gråter till det mesta, fast jag undviker väldigt medvetet sorgliga öden och berättelser.
Jag gråter hellre till fina låttexter, lyckliga slut, oväntade möten och sportsliga framgångar. Inte för att jag är ett dugg sportintresserad, men glädjetårarna hos segrarens lycka stämmer jag gärna in i, likväl som lyckoruset på läktaren när matchhjälten gör mål.
Härom dagen grät jag till Black Eyed Peas framträdande på Super Bowl och ikväll rinner tårarna till QX-galan.
Lyckotårar
Ojdå… ”Ed” på slutet ska inte vara med… Maria
igen
Åååh, vad jag känner igen mig! Tårarna rinner ofta, mycket,
innerligt. Skönt! Jag väljer oxå bort det som är otäckt, vill fylla
på med sånt som stärker och ger nåt. Musik, kloka människor av
olika slag t ex Per ”Glada Hudik-teatern” (jo, tårarna rinner
nästan jämt när jag hör honom prata. Han är så otroligt bra, tycker
jag! Skulle ha röstat på honom direkt om han bara haft ett parti…
:)), för att inte tala om idrottsprestationer som man egentligen
inte är intresserad av egentligen. Barnen har vant sig, och min
älskling hör direkt när rösten spricker, när det är på gång. I
perioder har jag haft längre till tårarna, då har jag saknat det,
att känsloregistret varit smalare. Min ”gråtsyster” messade mig
ikväll om att slå på 4:an. Sarah Dawn Finer var med. Tyvärr har vi
inte den kanalen i fjällstugan där vi är, men jag förstår precis
varför hon hörde av sig!/kram & ha en skön söndag. Maria
Ed