Tomhetskänsla

Tomhetskänslan griper tag i mig ibland, så här vid högtid känns den extra stark. Tänker att det kanske beror på sorgen efter mamma eller att det är alla sötsaker som påverkar mig känslomässigt. Fast egentligen vet jag att känslan inte hör till nuet, den är gammal. Jag minns att jag kände så här under tonåren, så gott som varje söndag så kände jag tomrummet och ensamheten – precis som nu. Om jag letar längre så kan jag säkert minnas känslan sedan tidigare i barndomen också, kanske längre tillbaks än så…

För mig är det inte så noga vart den kommer ifrån. Jag känner tomhet och ensamhet ibland, vissa gånger kan jag skönja ett samband med nuet andra inte, det spelar ingen roll. Jag behöver inte vara en psykolog för att förstå att den här känslan bär de flesta av oss inom oss, troligtvis alla. Jag behöver inte vara en guru för att förstå att känslan hör till egot, till identifikationen med den här kroppen och sinnet och allt vad de upplever.

Det bästa jag har lärt mig med åren är att sluta springa ifrån eller gömma mig undan känslan. Jag vågar stanna. Jag behöver inte shoppa, träna, äta… eller något annat, mer än att leva mitt liv som vanligt, gärna en aning långsammare, så att jag verkligen kan uppleva det jag känner – för jag vet att känslan är inte här för att stanna. Det är en känsla som alla andra, som finns i alla andra och den kommer och går.

Och när jag accepterar den så bryr jag mig faktiskt inte om att göra något åt den, jag låter den vara. För jag vet att allt är bra, allt är som det ska. Och hela livet är föränderligt och när jag kan låta det förändras, precis som med känslorna, så är jag fri. Totalt fri.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *