Tvära kast
Legat och vänt och vridit mig i sängen ännu en natt. Vi kom hem sent på torsdagkvällen och jag gick och la mig vid tolv, vid fyra började vi alla kvickna till och strax innan fem var det full rulle i huset. Nu är det natten till lördag och jag är fortfarande Jetlaggad, kan inte sova och bestämde mig för att acceptera hur det känns just nu och därför sitter jag här i nattens mörker (02.50) och lägger ut en blogg…
Mår inte bra, huvudet är i full gång med stress som krupit sig in, styrelsemöte med Dalarnas Författarförbund om 8 timmar, räkningar som skall betalas, en drös mail att besvaras, ett hus som när det är tömt på massa tvätthögar behöver städas, tvätthögar i en salig blandning av tvättade, otvättade, vikta och ovikta, en kyl som ropar efter näringsrikt innehåll…. huvudet surrar på repeat om detta samtidigt som det känns luftigt och tomt, dygnsrytmen är ju helt i obalans och hjärnan har tappat kollen samtidigt som jag känner hur trött och energilös kroppen börjar bli efter den långa resan och dessa sömnfattiga nätter. Jag vill sova. Jag känner att jag behöver sömn. Men vad göra. Jag litar till att jag snart är i fas och att när helgen har passerat så börjar allt återgå till det normala och förhoppningsvis hjälper piggheten, även om den är falsk, till att beta av min lilla ’stresslista’ så att när måndagen kommer faller jag åter tillbaka i min lunk… ber jag med slutna ögon och knäppta händer.
Hur som är det skönt att vara hemma igen på nått vis. När jag kröp ner under täcket, den lilla täckstump som fanns kvar, i torsdags så låg jag och mös av tacksamhet över vårt hus, ’min’ säng, doften av hemma och de djupa snarkningarna av alla de andra tre som låg och trängdes bredvid.
Mammalyckan ligger där och strålar gömd bakom några disiga moln, snart är det en stjärnklar natt igen.
Det är som med motion, det är dagsfärskt och man måste aktivera sig varje dag i att vara här och nu. Och lita till att träning ger färdighet.
och även påminna sig om att ha småbarn och att ha tre barn inte är så lätt alla gånger, sänka kraven och ta det lugnare… det är ju trots allt bara en ’tid i livet’ och kanske känner du som jag att tre barn är alldeles nog för en mammafamn 🙂
Kram Fia
Känner igen stressen… borde lära mig av dig hur man får bort den… trodde att när man är hemma och mamma”ledig” så skulle den försvinna men icke! Du har ju funnit lugnet och jag är övertygad om att du hittar tillbaka till lunken! Hoppas att mötet går bra idag!! Kram