Unna mig
Nog måste det vara lite svenskt och mellanmjölk över att unna sig saker. Vi ska liksom vara förtjänta av vår njutning. Den ska helst komma till genom blod, svett och tårar för att avsmakas bäst – njutningen. ”Jag unnar mig” och ”Du förtjänar detta” säger vi, orden som ska ge oss tillåtelse till det där lilla extra.
Jag tror inte på det lilla extra, lägg dig på gräsmattan en klar sommarnatt och se ut över den magiska stjärnhimlen, inget litet extra… utan stordåd. Se på mars och vår egen måne, kalt och avskalat och så se hur jordklotet prunkar över i sin skönhet … stordåd.
Vi har fått gåvan av liv, på den mest magiska plats människan skådat – jorden. Och vi räds döden mer än vi njuter av livet. Vi är tryggare i vår egen skugga än i vår skönhet och härlighet. Vi pratar lågmält istället för att tjohoa ut vår glädje. Vi håller igen, som om vi sparar oss till något lämpligare tillfälle.
Det är inget fel i att unna dig, jag vill bara säga att du behöver ingen ursäkt eller förklaring för att ta för dig av livets goda – du kan göra det bara av den anledningen att du älskar det. Livet är till för att älskas. Levas. Njutas av.