Utan inblandning

2013-08-04

Efter att ha läst (snarare; slukat) boken Tusen ord för glädje av Byron Katie (och nu andra böcker om Tao) så förstår jag att Tao (taoism) och Oneness har mycket likheter, och Oneness är ju för mig så kärt eftersom jag känner pulsen av yoga (vedanta) i det. Undrar som alltid när jag känner mig så här djup om inte jordens alla mästare visat oss mot samma källa. Livets mysterium är inom oss alla, och är man minsta lilla äventyrlig vill man ju upptäcka det men det upptäcks först när man slutar att leta. Det ligger där och vilar (betraktar) bortom letandet. Bortom görandet. Bortom ägandet. Bortom begären. Bort med bort… OM. Uttalas Aum, med lång ljudning och sägs försätta oss i kontakt med världssjälen.

När vi har föreställningar om hur livet ”borde” vara istället för att acceptera det som det är så lider vi. Det handlar inte bara om att acceptera livet utan även mig själv, maken, barnen, kroppen, svärmor, jobbet, chefen, myggen, regnet. Vi lider när vi har en föreställning om vad maken borde göra istället för det han gör nu, hur barnen ska uppträda, vilket väder det ska vara på semestern, utgifterna i slutet av månaden, vilken tid grannen klipper gräset. Föreställningar om de egna sysslorna eller bristen på dem, när barnen ska sova, antal sovtimmar per natt, vad vakennätter gör med en för att inte tala om fullmånen.

Pust och suck, jag blir matt bara av att skriva detta. Tänk vad energi det går åt att tänka ut allt. Och när vi sen inte nöjer oss med att låta föreställningarna härja fritt i sinnet utan även skena iväg i hur vi bemöter livet och dem vi har runt omkring oss. Dikterar och donderar, suckar och jämrar. Styr och ställer. Missnöjet fordas och vi ramlar tillslut utmattade… förhoppningsvis (men mest troligt inte) förstående till vad vi missat – livet.

Oneness lär mig att frigöra mig från lidandet. Jag tror inte på programmen som spelas upp nå längre. Jag ser dem. Jag hör dem. Det vill säga att jag förstår att det hör till det mänskliga sinnet att mata på med allehanda neggogrejer men jag vet numer också att jag inte behöver agera på det. Livet är energi, livet är rörligt. Liv pulserar. Likaså gör tankarna och det upplevda lidandet. Jag behöver inte ta till flykten. Jag behöver inte ändra vare sig maken eller mig själv. Det spelar ingen roll hur stort behov sinnet tycks ha av att ändra tillvaron, den kommer garanterat att ändras med tiden. När tiden är mogen så förändras allt. Tid är inget annat än förändring. Jag vet nu att sinnet vill inte ha några som helst oförutsedda händelser, förutom de angenäma då förstås och allra helst ska det ha styrt upp dem själv på nått vis. Sinnet vill ha kontroll. När jag lever i sinnet har jag tappat kontakten med världssjälen, källan. Många som lever i sinnet förstår inte ens att det finns något som enar oss alla.

Det jag nu ser är att när jag lider så lyssnar jag till sinnets föreställningar om hur det borde vara. När jag har sinnesro så accepterar jag livet som det serveras mig. Jag klagar liksom inte på maten. Jag vet att den är gjord och given med kärleksfull hand, det må inte alltid smaka gudomligt men dess energi och andemening är inget annat än kärlek. Livet är kärlek. Det är när vi placerar och sorterar människor, saker, händelser på olika sidor i vågskålen, bedömer bra och dåligt, gott och ont, det är då vi är i sinnet och skapar separation. Lidande.

Allt är liksom omhändertaget. Allt är som det ska. Jag har inget där att göra genom lägga näsan i blöt. Det är inte min uppgift. Jag har ingen uppgift what so ever mer än att leva och dela det livet med andra på bästa sätt. Och är det någon jag älskar att umgås med så är det med människor som låter mig vara som jag är, accepterar och älskar mig oavsett. Ni vet den kärleken man kan känna från djur. Den kärleken tror jag det är meningen att vi ska ge till varandra. Och med det sagt, först ge till oss själva. Ge oss själva tillåtelsen att vara precis som vi är, aviga, sneda, korta, långa, tjocka, tysta, skälliga, glittriga, dimmiga… i vetskap om att allt detta också är föränderligt, inget består, sinnets skådespel är en illusion med massa föreställningar dygnet runt.

Det finns inget att göra åt det, acceptera även föreställningen som visas även om du råkar ha sett den förut… typ hela livet. Acceptera den också och se vad som händer. Acceptera dig själv. Din figur. Dina smärtor. Dina matvanor. Dina synder. Dina sk sidor. Omfamna och acceptera, se bortom dem. Möt dig själv med samma kärlek, glädje och iver som en liten hundvalp möter husse eller matte. Den är kärlek det är därför den ser kärlek. Den är kärlek det är därför som den möter med kärlek.

Kärlek må vara ett dravligt ord (erkänner att jag tycker det ibland) men tänk istället; acceptans att älska mig som jag är. Villighet att älska mig som jag är. Det spelar ingen roll hur mycket motstånd vi gör mot verkligheten (livet) det är som det är ändå, det tickar på.. dag ut och dag in i perfektion. Allt är perfektion. Allt är redan som det ska. Du med. Jag med. Allt är omhändertaget. Allt är bra och när jag accepterar det mår jag bra.

Handla utan handling
agera utan inblandning 
smaka det smaklösa

Tao te ching

Här på Meditationsguiden kan du läsa mer om taoismen.