Vara helig
Själv hade jag en föreställning att andlighet var likvärdig med helighet. Så ju mer jag sökte det andliga förväntade jag mig att finna det heliga. Jag erkänner, jag trodde det. Att om jag mediterade tillräckligt mycket, tog mig till Nepal och satte mig något år på en klippavsats med några munkar eller nunnor så skulle jag upptäcka det andliga, alltså heliga inom mig. Komma hem som ny och ”helig”.
Och ju mer jag sökte det andliga, desto mer fann jag… nämligen mig själv. Vi är alla andliga. Och förhoppningsvis inte ett dugg heliga. För heliga det är vi hela bunten i vår sanna essens, den själsliga – och dit till saligheten vi återvänder sen. Men nu är vi här, som själar i dessa osaliga kroppar. Var kropp utrustad med fram och bak, rät och avig, arg och from, vit och svart, givmild och snål. Vi är en perfekt mismatch. Varför sträva efter det heliga, när vi kan vara som vi är. Omfamna, anamma, acceptera och älska oss själva inklusive allt.
Vi är inte ett dugg heliga, vi är människor och det är därför vi är här, för att upp-leva livet som människa. Att hänge sig åt andlighet är att fullkomligt älska mig själv – precis så ohelig som jag är.
