Vem är jag?
Lever med en känsla av otillfredsställelse. En känsla av något som vill uttryckas och skapas i mitt liv men som jag håller tillbaka. Som om jag har tusen ord men rösten sviker. Den småfrustrerade känslan.
Och kom precis på nu när jag skriver inlägget att en återkommande mardröm som jag har lite då och då i livet är att jag ska ringa någon och samtalet når aldrig fram, det bryts, jag slår fel nummer, för många siffror, för få.. om och om igen försöker jag men lyckas aldrig komma fram. Den känslan sitter jag med nu.
Jag sa till någon nyligen att jag älskar när människor kommer ut ur garderoben. Älskar det! När personen kommer ut som sig själv, oavsett om det är som homosexuell, trädgårdsmästare, präst, konstnär, mekaniker… det jag älskar är när människan bejakar sin sanning och glädje.
Jag vill kliva ur min garderob och vara jag. Problemet är att jag inte vet vem jag är. Det är det som frustrerar mig. Jag har tagit mig an så många masker och skydd hela livet att jag lyckats gömma mig själv – för mig själv. Och nu känner jag mig själv, att här är jag. Men frågan är – vem är jag?
Tack Jessica för att du delar.
Jag tänker att egentligen är vi enbart gudomlig energi (souls) men samtidigt har jag en känsla av att vi är här för att uttrycka oss själva och leva till fullo som vi är skapta. Bejaka alla våra egenskaper, unikheter och gåvor som människor – och njuta av dem. Men jag tror att vi är många som hämmat oss själva, vi jämför och vill passa in. Förminskar, anpassar och vingklipper vår egen skapelse/varelse. Medans friheten, lyckan och glädjen kanske ligger i att just släppa fram vår unikhet och leva ut våra drömmar – vara den vi innerst inne är.
Med värme
Savita
Tack för fint inlägg. Det är skönt att läsa att det finns fler med liknande tankar. Till och med du som lämnat det traditionella arbetslivet. Jag känner igen den frustrerande känslan, för mig framför allt kopplat till arbete och försörjning. Känner även igen drömmen med telefonen. Ofta brottas jag mellan tankar att jag är precis den jag ska vara, där jag ska vara. Enkelt. Sedan att jag är ämnad för något MER, att få ge, att få hjälpa och därmed få mer frid inombords. Jag vill ägna mig åt det som är meningsfullt. Lyssna ännu mer till min inre röst och följa min sanning. När jag inte följer det som är jag ökar frustrationen. Jag gjorde en övning nyligen där vi två och två såg varandra i ögonen och frågade oss vem är jag? Jag fick inte många svar. Nu blir jag i stället inspirerad att ta fram papper och penna och skriva allt jag faktiskt är. Jag är … Jag är … Jag är … Kanske kommer jag närmare då.
Skönt att sitta i samma båt på nått vis ändå Bo Gunnar 😉
Tack för Din kommentar.
Kram
Tack Sofia, jag behöver inte skriva mina texter själv längre. Du skriver dem åt mig. Men, slänga maskerna och blotta mig själv, hitta vem jag är där bakom; det vet jag att jag måste göra själv, men hur? Kram