Vingklippt
Upplever känslan av att känna mig vingklippt. Jag vill så mycket mer av mig själv, eller rättare sagt släppa fram mer av mig. Men det är som att jag är cementerad i mig själv. Fasthållen av mina egna rädslor och förutfattade meningar om mitt jag/liv. Kreativiteten bubblar och pyser inom men har just nu igen riktning ut… känns det som.
Och så läser jag statusrader från Bokmässan och känner en innerlig längtan dit. Önskan att bara gå runt och andas atmosfären.. doften av böcker. Och läser på Facebook att så många av mina vänner är på Hälsomässan i Rättvik, dit lockas jag också vanligtvis varje år.
Jag ber om acceptens till det som är. Där jag är. För jag vet att vi är alltid precis där vi ska vara. Alltid. Mitt sinne (läs: ego) må vilja vara någon annanstans emellanåt men jag är alltid på rätt plats. Alltid. Allt är som det ska, även med det muttrande sinnet och allt är som det ska även med känslan av cement.
Jag möter och upplever det jag ska möta, även mitt eget missnöje. Vad är väl en bal på slottet…?
Got stress?
You’re arguing with what is.
Byron Katie