Vuxet barn vecka

Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.

Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.

Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.

Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.

Talk to little people

 

3 kommentarer till “Vuxet barn vecka

  1. Jenny

    Wow, härligt! Precis det vi gick igenom på Gurudinnekursen för några veckor sedan! Tips om att läsa boken giraffspråket. Kram

  2. Maggan

    Ååå va underbart det låter! Att älska sej själv måste vara en skön å befriande känsla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *