Personligt
Veckans kompis
Vi har jättebra skola och dagis till våra barn. Personalen är närvarande och fina mot barnen och barnen trivs och har roligt. Det är en sån skön känsla att lämna glada och trygga barn till omsorgen.
På Mayas dagis, eller Förskola som det egentligen heter, utser de veckans kompis. Ett jättefint initiativ där givetvis alla barnen utses varsin vecka och uppmärksammas för deras positiva handlingar.
Det är som med attraktionslagen, det du uppmärksammar det växer.
Darrande ben
Nu är jag på väg till något läskigt och skrämmande. Jag går på darrande ben mot en ny mark. Känns som jag seglat på dom sju haven och nu beger mig upp på land, på en ny kontinent. En kontinent som är lockande och spännande och skrämmande.
Vilka är det som rör sig här, bor någon här överhuvudtaget och isåfall är dom snälla? Är dom vänliga mot nya människor och kommer jag bli accepterad? Kommer jag att passa in? Kommer jag att vilja vara här? Efter så mycket möda för att ta mig hit, tänk om jag inte tycker om det? Tänk om jag vill segla tillbaka hem igen.
Jag är nog mest rädd för att bli ensam här. Att när jag kliver i land så upptäcker jag till min fasa att jag är ensam och att det inte finns någon återvändo.
Är det min största rädsla? Är det det egentligen? Jag söker svar i mitt inre.
Och ett svar jag finner är att jag är som mest rädd nu, på vägen upp emot land. Det är nu jag brottas med alla mina tankedemoner. Jag brukar göra så, ta dom innan, för säkerhetsskull, för sen kanske dom inte kommer och då har jag ju gått miste om en tuff brottningsmatch.
Varför oro sig i förväg, då får du i genomlida oron två gånger, säger de kloka. Den dagen, den sorgen, säger min mor. Men jag måste ha utvecklat någon strategi för att ta sorgen innan, jag är expert på att gå igenom saker innan. Och sen när det är dags att gå igenom dem ”in real life”, då märker jag de knappt, då glider de med lätthet förbi.
Tänk va skönt mitt liv skulle vara om jag lät allt glida enkelt förbi. Om jag bara stod stilla här vid mitt löpandeband och iakttog. Nej, istället stoppar jag bandet, och synar och analyserar tills energin tryter och känslorna dalar. Ältar och grottar mig i eländet som kanske kommer.
Jag tänker faktiskt lämna min position vid bandet, jag smiter från mitt arbetsskift och går nyfiket iland istället och ser vad livet på den nya kontinenten vill ge mig.
Mindre inlägg
Det är lite lugnare på bloggen på helgerna. Jag väljer medvetet att vara mer med min familj och ta vara på tiden tillsammans. Jag vet att ni har överseende, jag tror ni är många med mig som balanserar familjelivet med allt det andra och vet vad som är viktigast.
Livet är faktiskt kort och dagarna med dom här små trollen går fort, vips så vill dom inte göra snögubbar och snöänglar ute på sjön en solig vinterdag med mamma och pappa. Så jag njuter så länge det varar…
Mammalycka
Resan till solen
Startade med teknikstrul och inledningen hann ej med att bli inspelad, men här är den iallafall, min Pecha Kucha om resan till Indien och mötet med Sunyogan. Vi var åtta stycken som presenterade varsin Pecha Kucha igår kväll i Tällberg. En salig blandning med bland annat en stol, en zebra och yllestrumpor…
Inför Pecha Kucha
Är återigen uppe vid Siljan, jag dras hit av många anledningar just nu. Idag är det ett businessevent MoneyMoneyMoney på Klockargården i Tällberg som vi elever på Kreativt Entreprenörskap skall delta på, delta som besökare skall tilläggas.
Och ikväll så håller jag en Pecha Kucha (en föreläsning med 20 bilder á 20 sek) om min Indienresa och mötet med Sunyogan och jag har en känsla av att det blir både roligt och känslofyllt för mig – den resan är etsad djupt i mitt hjärta!
Min identitet
Att leva en dag utan dömande är min intention. Det är i alla fall en början, eftersom jag vill leva alla dagar utan att döma.
Det är så lätt att falla in i dömande tankar om trafiken på vägen till jobbet, hur den ene kör för fort och den andre för sakta. Och kommer sedan någon sen till mötet som vi bokat så är det lätt att döma orsaken till detta, som om nu jag visste något om den och även om jag visste, som om jag hade rätt att döma.
Vem är jag att döma någon annan?
Vem är jag att döma mig själv?
Vem är jag att döma min kropp?
Många av oss är uppväxta med att bli bedömda utifrån prestation, hastighet, resultat, sinnestillstånd – det är så tryggt för omgivningen att kategorisera och placera i fack.
En av nackdelarna är att när jag som barn blir placerad i fack, som den snälla, klantiga, roliga, tjocka, eller som den lata… så är det oerhört svårt att ta sig ur det facket. Risken är stor att det blir en del av min identitet.
Vem har rätt att välja min identitet? Något som jag inte ens klarar själv. Vem är jag egentligen? Är frågan jag ställer mig när jag väl nu, strax innan de fyrtio klurat ut att jag inte är den jag identifierat mig med, dvs inte är den som de upprepat talat om att jag är.
Jag tror att svaret finns djupt där inne. Jag visste det när jag föddes, långt innan jag började förstå vad dom sa dom där leende ansiktena som tittade ner på mig i vagnen, för när jag väl började förstå vad de sa, så är jag rädd att jag började lita mer på deras ord än rösten i mitt inre. Och började bedöma mig själv utifrån hur andra såg på mig.
Nu är jag på väg tillbaka, det må vara en lång väg att finna barnet där inne. Men jag njuter av att vägen är lång, för den är så spännande och jag är så nyfiken. Jag finner mer och mer av henne var dag. Jag förnimmer hennes doft, henne essens och jag kan skönja hennes kärna.
Nominerad
Någon har nominerat dig till Mix Megapols Tjejplan 2011 där jag tar med mig ett härligt gäng tjejer till solen på Fuerteventura…. stod det i ett mail jag fick idag – Det spred sig lycka och värme i hjärtat, tänk att någon engagerat sig och nominerat mig. Jipiii
Min dag
Var på spännande träff med andliga vänner i Vikarbyn idag. Jag kallar dem andliga, vi som tror på något större, det spirituella i någon form, vilket i och för sig alla mina vänner gör i mindre eller större utsträckning. Det var väl många av dom som tror i lite större utsträckning som var på den här träffen som Mustafa hade bjudit in till. Jag upplevde i alla fall en ljuvlig dag med kära återseenden och intressant information.
Siljan, Rättvik och framförallt Vikarbyn upptäcker jag ju mer jag vistas där, har en stor plats i mitt hjärta.
När jag kom hem var det dukat med mat och Oscar hade tänt levande ljus överallt, det var laddat med godis och chips – en helkväll framför teve´n och den spännande Melodifestivalen väntade.
Festligheter tar på krafterna!
Tankar om ilska
Förr tappade jag humöret och bannade mig själv för det. Fick ångest efter ett argt utbrott. Då kunde jag inte acceptera min ilska. Jag skämdes för den och jag ville få bort den.
Nu accepterar jag min ilska. Den kommer och sveper över mig ibland. Och då låter jag den komma och få utrymme. Jag vänder den inte mot någon. Jag försöker gå undan och gorma. Gorma utan att sända skulden till någon person.
Säger (… eller skriker); Jag är arg nu. Jag är inte arg på dig. Men jag är arg. När det gått över kan vi prata.
Jag har varit livrädd för ilska. Livrädd för ilska som jag fått projicerat mot mig eller som jag projicerat mot någon annan. Det är så jag har tacklats med ilskan förut, försökt kontrollera den, antingen kväva den eller sända ut den mot någon som jag då ansåg förtjänade den.
Men det är ingen som förtjänar min ilska. Den äger jag själv. Jag måste ta ansvar för den. Men jag kan inte låta den stanna kvar i min kropp, då blir jag sjuk. Jag behöver finna ett sätt att få den i rörelse och komma ut. Röra energin ur kroppen.
Hugga ved gjorde man kanske förr. Jag går gärna ut och går. Aktiverar mig. Stampar med fötterna som ett barn. Barnen kan det här naturligt, i alla fall så länge vi tillåter dem att vara naturliga och tillåter dem att känna alla sina känslor. Jag skakar på kroppen, fnyser och rör mig så att ilskan, som är en energi, ska få liv och lämna kroppen. Jag vill absolut inte att den stannar i kroppen och lämnar sina giftiga spår.
Det hjälper mig att få känslorna i omlopp och försvinna ut. Och när den försvunnit ut känner jag mig ren och sann igen. Finner mig själv. Jag är inte mina känslor, jag är någonting större än det, jag är mer än mina tankar och känslor.
Och det fina med ilskan är att ju mer jag tar hand om den och äger den, accepterar den och känner att den är okey att känna, desto mindre upplever jag den.
Power Off
Kvällen bjöd på äventyr… strömmen gick och vi fick mysa runt med ficklampor och levande ljus. Barnen tyckte det var så spännande och stämningen en vanlig vardagkväll blev så mysig.
Tacksam för den stunden
Mammalycka
