Tankar om ilska

2011-03-11

Förr tappade jag humöret och bannade mig själv för det. Fick ångest efter ett argt utbrott. Då kunde jag inte acceptera min ilska. Jag skämdes för den och jag ville få bort den.

Nu accepterar jag min ilska. Den kommer och sveper över mig ibland. Och då låter jag den komma och få utrymme. Jag vänder den inte mot någon. Jag försöker gå undan och gorma. Gorma utan att sända skulden till någon person.

Säger (… eller skriker); Jag är arg nu. Jag är inte arg på dig. Men jag är arg. När det gått över kan vi prata.

Jag har varit livrädd för ilska. Livrädd för ilska som jag fått projicerat mot mig eller som jag projicerat mot någon annan. Det är så jag har tacklats med ilskan förut, försökt kontrollera den, antingen kväva den eller sända ut den mot någon som jag då ansåg förtjänade den.

Men det är ingen som förtjänar min ilska. Den äger jag själv. Jag måste ta ansvar för den. Men jag kan inte låta den stanna kvar i min kropp, då blir jag sjuk. Jag behöver finna ett sätt att få den i rörelse och komma ut. Röra energin ur kroppen.

Hugga ved gjorde man kanske förr. Jag går gärna ut och går. Aktiverar mig. Stampar med fötterna som ett barn. Barnen kan det här naturligt, i alla fall så länge vi tillåter dem att vara naturliga och tillåter dem att känna alla sina känslor. Jag skakar på kroppen, fnyser och rör mig så att ilskan, som är en energi, ska få liv och lämna kroppen. Jag vill absolut inte att den stannar i kroppen och lämnar sina giftiga spår.

Det hjälper mig att få känslorna i omlopp och försvinna ut. Och när den försvunnit ut känner jag mig ren och sann igen. Finner mig själv. Jag är inte mina känslor, jag är någonting större än det, jag är mer än mina tankar och känslor.

Och det fina med ilskan är att ju mer jag tar hand om den och äger den, accepterar den och känner att den är okey att känna, desto mindre upplever jag den.